Black Boris

Fyra nyanser av strunt

2012-03-13T14:24:00.005+01:00

En vinnarskalles tankar efter kvartsfinal 2 mellan AIK och Luleå, nej Kuleå, äsch Fuleå, Bu-Buleå.

Det är kvitterat i kvarten, sa den gamle svarten. Varken mer eller mindre. Det är kvitterat i kvarten.

Ja visst är det kvitterat. Det är andraperioderna som blir nyckeln i den här matchserien. Tror jag tra la la. Luleå är sårbara när de får långt till båset. Det är min simpla men ack så genomtänkta och beprövade amatörteori. Om AIK kan fortsätta med att, under kontrollerade former, ta sig ur försvarszon, spela brett och stort i mittzon samt tajma rätt och kötta på i anfallszon, då vinner AIK den här serien. Men om Luleå lyckas skölja över oss i anfall efter anfall, byte efter byte, ja då vinner Luleå. Svårare än så är det antagligen men man är ju ingen expert.

Chris Abbotts storstilade insats orkar jag inte kommentera mera. Jag har sagt mitt på twitter, det får räcka.

Fast förresten: Abbotts korkade och respektlösa uttalande efter matchen minskar knappast hans risk för avstängning.

Jag trodde och hoppades på Bröderna, Blomdahl och Bång inför matchen. De införlivade alla mina förväntningar. Men det var ju inte bara B:n på Hovets scen. När en sån som Salmonsson kör järnet, tacklar och står i och spelar slutspelshockey som aldrig förr så blir man glad. När McDonell ser rappare ut än på hela säsongen och när Rudslätt är hur bra som helst över hela banan, då inser man att årets upplaga av AIK verkligen kan gå långt. Och när Viktor Fasth är Viktor Fasth... Ja ni fattar. Till och med Berit höll slutspelsklass igår. Och nationalsången (till skillnad från i Luleå i lördags då den skändades å det grövsta).

Ja, det är skönt med slutspel. Det är härligt med känslor. När en lady i övre medelåldern, som tidigare aldrig skådats i närheten av bästa plats, vänder sig om och ger en arga ögat för att man sagt (och kanske råkat skrika) några sanningens ord om zebran, då vet man att det är slutspel. Baloo tyckte jag var Greken igår men det kan jag inte hålla med om. Jag sa till gubben: Det är ju bara ett spel, det vet du väl? Vi är på hemmaplan nu. Det gäller att få zebran ur balans. Lite mer än ett spel är det nog, sa Baloo.

Och visst är det mer än ett spel. Det är hockey, det är Gnaget. Det är kvartsfinal. Vår bästa tid är nu!

En gång trodde jag nästan själv på det där snacket om att allt som börjar på BB är lika med bäst. Det var före Bulan Berglund. Buleå-Bulan ägnade alltså en hel presskonferens igår kväll åt att förklara att Abbotts utvisning var felaktig. Bara för att avsluta med att säga att domarkritik ska man inte ta via media, utan internt. Ett unikum i branschen.

Kvartsfinal 3 redan i morgon. Tiden går fort när man har Kuleå.
Är du laddad? Jag är laddad!

Jag reser mig igen

2012-03-11T09:59:00.000+01:00

Har man inte domarna med sig så får man förlita sig på artisterna. Det är trots allt de sistnämnda som ska göra det.

Att Björn Ranelid är på vår sida har bloggkollega Prozac redan visat med ackuratess. Idag är det min tur att briljera. Alla som kan sin Lundell vet vad Sömnen vill säga om nötter och nödrim. Alla som kan sitt AIK Hockey vet vad det innebär att pendla mellan hopp och förtvivlan, ängslan och hybris. När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager, brukar jag säga men kanske inte alltid göra.

Men igår kväll var det just vad jag gjorde. Jag tog min tillflykt till Globen - via teven, soffan och chipsskålen. Jag dubbeldippade och viftade med en svart och gul ballong. Jag korkade upp en flaska rött och kände mig en smula revolutionär. Och jag konstaterade att ingen annan svensk artist, någonsin i schlagersammanhang, har formulerat berättelsen om AIK Hockey bättre än herr Flinck.

Jag reser mig igen är inte bara berättelsen om AIK:s då. Det är även berättelsen om AIK:s nu. Det är berättelsen om Dicken och Bång, sammanfattad i en sång. En berättelse som alla vi hockeygnagare som ser fram emot måndagens resning torde och borde kunna känna igen oss i. Vi som lyser upp all svärta med vårt ljus och som suktar efter revansch och efter att få sjunga ut både Luleå och Club Zebra.

Thorsten, mera borsten!

Kuleås nya kläder

2012-03-10T18:09:00.000+01:00

Inför säsongen var vi några stycken som skojade om vad Luleås nya märke egentligen såg ut som.

Var det en björn, var det en varg, var det en varulv...?

I dag fick vi svaret.

Det inte bara ser ut som, det ÄR, en kraftigt inavlad zebra!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Luleå brukar i juletider spela match i specialdesignad tomte-outfit. Överhuvudtaget gillar de att experimentera med färger och mönster. Är det inte svart eller rött så är det gult eller vitt. Till matchen på måndag har klubben tagit fram en helt ny, fräsch dräkt. Black Boris kan som första blogg avslöja hur den ser ut:

LULEÅ HOCKEYS NYA KLÄDER!

Lättscoutade Luleå...

2012-03-10T10:25:00.003+01:00

Efter två säsonger i smörserien har jag äntligen fattat grejen. Det är när Luleå Hockey och AIK gör upp på isen som det händer.

Det är när Luleå och AIK åker skridskor och åker skridskor och åker skridskor som hockeyn blir så där sprudlande och fenomenal som bara hockeyn kan bli. Det finns inget annat spel som väcker sådana känslor till liv. Det finns ingen annan idrott som får mig så vårkåt och sugen och allmänt upplivad. När man ser Luleå och AIK åka, åka, åka och byta, åka, åka, råka skjuta nån gång och byta vill man bara knulla hela världen. Ni får ursäkta mitt lite grova språk, men om ni nån gång sett Luleå och AIK bjuda upp varandra till dans så tror jag att ni förstår vad jag menar. Det är inte bara energi, det är eufori!

Och man förstår vad Wikegård och andra limpsaxar menar när de snackar om att Elitserien är en del av underhållningsbranschen. När man ser Luleå och AIK. När festen fortsätter.

För ett par månader sedan funderade jag på att börja bojkotta alla hemmamatcher mot Luleå. (Det var för övrigt långt före alla s.k. fotbollsgnagare bestämde sig för att bojkotta alla hemmamatcher i hockey förutom kvartsfinalerna mot Luleå.) Det var naturligtvis inte för att jag inte ville se matcherna som jag planerade min bojkott, nej nej. Det var för att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla pulserande känslor som matcherna väckte. Att sitta på Hovet och se AIK-Luleå åka, åka, åka men aldrig nånsin tråka sätter igång saker i en hockeypuckad gnagares kropp som är svåra att förklara i ord. Men tänk er själva att sitta på en trång läktare med en hård klase bananer i skrevet. Ungefär så. Det håller inte i längden.

Nu ser jag trots allt och ändå fram emot en lustig, mustig och pustig kvartsfinalserie. Dagens bortamatch ser jag i soffan, med toarullen på bordet och ett iskallt glas vatten i näven. Man vet aldrig när man behöver kyla ner sig eller skaka loss.

Det är Rönnken, Bulan, Roger och jag. Alltid lika redo.

Touched for the very first time

2012-03-07T19:37:00.000+01:00

Sedan AIK tagit klivet upp i smöret igen, efter alldeles för många år hänvisade till smulor och skulor i en källarvrå kallad HA, visade det sig snart att biljetterna till lagets matcher i Elitserien var betydligt billigare än Djurgårdens dito. I en kommentar till detta minst sagt uppseendeväckande faktum slängde Skansens dåvarande VD, Jan Ednertz, ur sig följande kommentar: "Det är ju olika priser om man ska se Madonna eller Eddie Meduza."

Döm därför av min förvåning när nu Djurgården, i mars 2012, går ut med ett erbjudande på sin hemsida, som i korthet går ut på att man säljer kvalseriekort till ”ett subventionerat pris”.

Som alla hockeyälskare med lite koll förstår så väcker Djurgårdens erbjudande en rad frågor:

Identifierar sig Djurgårdens IF inte längre med Madonna?

Har verkligheten hunnit ifatt Stockholms Stolthet?

Innebär devisen ”Lite finare, lite bättre” att Djurgården - som ryktet säger - ämnar göra entré mot BIK Karlskoga till tonerna av Eddie Meduzas underskattade dunderhit ”Ingen plockar en maskros”?

Frågorna är många, svaren få. En sak kan vi emellertid konstatera: När Fimpen Eklund gör sin första kvalseriematch i karriären gör han det ”like a virgin, touched for the very first time.”

Boris Vreeswijk

2012-03-07T09:30:00.000+01:00

Tänk om jag hade en Zabel

tänk om jag hade en Falk
Då skulle jag dra en kabel
runt närmaste betongbalk
I kabeln skulle jag hänga
och slänga, suicidal
För jag kunde inte klänga
mig kvar via seriekval

När mörkrets sista trummor dånar ut

2012-03-04T21:51:00.005+01:00

Jag blundar i en frusen tyst minut och frammanar ett minne ur mitt inres svartaste hockeymörker.

I en inte alltför avlägsen dåtid satt jag på ett ödsligt Hovet och såg mitt AIK ta sig an alla möjliga och omöjliga allsvenska gäng. Jag minns att det ibland var svårt att koncentrera sig på spelet på isen. Istället satt jag matcherna igenom och tänkte på spelet vid sidan av. Ekonomin var körd i bottten, konkurshotet låg som en äcklig dimma över allt jag såg och de sportsliga intrycken grumlades av oro och irritation. Som inbiten och hjärtsliten AIK:are såg jag i slutet av december 2009 sällan längre än till midnatt. Skulle AIK Hockey finnas kvar nästa morgon? Skulle alla vi hockeyälskande gnagare hastigt och olustigt förvandlas till ett laglöst fanskap till sällskap?

När AIK tog sig till slutspel för ett år sedan, genom 3-2 hemma mot Modo i grundseriens sista omgång, kändes det omtumlande och på gränsen till overkligt. När AIK sedan mosade HV71 i kvarten var vi nog många som inte visste var vi skulle ta vägen. Förlusten i semin mot Färjestad blev lättsmält. Jag behövde ett break. AIK behövde ett break. Succén var trots torsken fullbordad och det fanns liksom ingenting att vara missnöjd med. Ingen AIK:are med hästarna i stallet hade väl på allvar räknat med final och spel om SM-guldet. Det hade varit att gapa efter lite för mycket, till och med för den per slentrian och dålig vana mest hybrisdrabbade gnagare.

I år är läget annorlunda. AIK går visserligen inte in i slutspelet som favoriter nu heller, långt därifrån. Men det finns anledning till tro och hopp. AIK är inte bara ett av Sveriges målgladaste lag. Vi har desutom Elitseriens både poängkung och skytteligavinnare i laget. Om Viktor Fasth blir frisk i magen har vi dessutom Sveriges bästa målvakt. AIK ligger högt upp i både PP- och BP-statistiken. I Dicken har vi en av seriens poängstarkaste backar. I Fish och Nemeth har vi två av sereins starkaste defensiva pjäser. Och så vidare. Icke att förglömma Daniel Bång, som ju som alla med lite koll vet är störst, bäst och vackrast i fetaste allmänhet.

Men åter till fjolåret och tillbaka igen. Jag är mindre stolt nu, mer förlägen.

AIK lär med största sannolikhet väljas av Luleå. Kanske, kanske blir det Skellefteå. Oavsett vilket lag som får äran att möta Gnaget så kommer det få slita gris för att rå på oss. Det är jag nästan säker på. AIK går i vilket fall in som underdog. Det kommer att vara ett AIK med betydligt högre mål än i fjol. Kvartsfinalen är mer än bara bonus den här gången. Liksom den eventuella semifinalen är kvarten bara ett steg på vägen. AIK kommer så klart att ta en match i taget men AIK kommer också att gå för guld i år. Jag säger inte att vi vinner men jag tror att det finns en chans att vi gör det. Det trodde jag innerst inne aldrig för ett år sedan.

När mörkrets sista trummor dånar ut. När tunneln tar slut och allt det här som kallas Elitserien och slutspel och drömmar av guld blir verklighet och sanning. När natten är här ska jag lämna allt tillbaks.

Jag tänker ofta på det förflutna, och jag tänker att det är i det som en gång var som man måste gräva om man vill förstå det som numera är. Lika ofta som jag tänker på det förflutna tänker jag på det framtida. Jag tänker att om allt bara går som jag vill så har vi snart en elitserie, fortfarande bestående av 12 lag, men med minst ett nygammalt inslag. Det här är visserligen en blogg om AIK. Inte desto mindre vet jag att den med jämna mellanrum lockar fint folk och främlingar i form av t.ex. leksingar och lakejer. Jag tror att just nämnda kateogorier hockeypuckon har på känn att det här inlägget i viss mån inte bara handlar om mitt lag, utan även om deras.

Men medan leksingar drömmer om ljuset i tunneln och medan lakejer drömmer om en fet bonus i form av slutspel, så går jag omkring i min egen lilla borisbubbla. Jag sätter all min tilltro till en dröm, till sångerna som tar ens liv till slut. För jag tror som min Lundell, att innerst inne är vi alla romantiker. Och vi menar, kan en människa vara någonting annat om hon vill leva det här livet rätt och riktigt? Sanningen är subjektiv men ljuset är min vän. Som solen ska jag stråla och som Greken ska jag skråla. Gnaget är i Elitserien för att stanna. I ljuset, bruset och håkanhuset. Inte ens en soltorkad morot som Björn Ranelid skulle ha kunnat skriva det bättre.

Det jag just sagt har bara sagts en gång, men likt fågelns kvitter kommer mina ord att spridas via både facebook och twitter.

Jag skänker dig den sista lögn jag har

Jag offrar och betalar vad som krävs

En kärlekshistoria

2012-02-27T23:09:00.000+01:00

Ropar man på farligheter så vet man att man snart har dem runt knuten. Roger Melin tyckte av okänd anledning att det var på tiden, och så var det med den friden.

Det är som med trollen. När man talar om dem så står Lasse Anrell i farstun. Tjattrar om ditten och datten och blandar ihop pelargoner med formationer. Shit, jag kommer att sakna Roger Melin. Han är antagligen den bästa och mest respekterade tränare som AIK haft under min tid som aktiv supporter. Bättre än Bendelin, listigare än Lahtinen. Jag har aldrig tvivlat på att Melin varit rätt man att leda AIK. Jag har under de här fyra säsongerna känt en stor respekt och beundran inför hans ledarstil. En stor tränare i en stor klubb.

Mina bästa minnen av Melin är de gånger jag mött honom på Hovet och Ritorp. I sällskap med min lille son har jag stött på Roger i korridorerna. Varje gång har han mött oss med ett leende. Första gången var i slutet av förra sommaren, inför comebacksäsongen i Elitserien. Lillpojken var inte två år fyllda men med gångavstånd till Hovet tänkte jag att vi kunde gå och kolla på en träning. Det blev succé direkt. Vi stod en bra stund och glodde på grabbarna genom plexit vid ena sarghörnan. Plötsligt pekar pojken ut mot isen och utbrister: Pappa! Nej, det är inte pappa, skrattar jag. Det är ju Roger Melin. Varpå Melin tar ett par skär emot oss, knackar med klubban i plexiglaset och garvar.

Det blev en första träning som följdes av en andra och en tredje. Där och då föddes ett hockeyintresse som håller i sig sedan dess.

Det är de små sakerna som gör att man lär sig älska ett lag, en klubb, en sport och en tränare. När min son i går firade 3-årskalas, en dag för tidigt, med att se AIK och Richard Gynge ha målfest mot Timrå, gjorde han det som en jubilar. Det var pojkens tionde match på Hovet. Varje gång vi ser AIK på plats tillsammans, är han noga med att spana in AIK-båset. Där är Roger Melin, säger pojken och pekar. (Och sedan matchen mot Brynäs den 3/1 med tillägget: Han fick pucken i skallen!) Han kunde naturligtvis inte ha fått en bättre present än 8-2 och en magisk, gnagisk femmålsskytt. Att hans AIK dessutom grattade honom med en skylt på jumbotronen gjorde inte kalaset mindre värt att minnas.

Oavsett vad som ligger bakom Roger Melins beslut att göra slut så accepterar och respekterar jag det. Han har med sitt arbete i AIK för alltid gjort sig förtjänt av en plats i mitt gnagarhjärta. Jag kommer att minnas Melin för hans lugn och avslappnade humor, för hans tålamod och taktiska skicklighet. Men också för hans generallika pondus och tidiga timeouter. Mest av allt hoppas jag få minnas Roger Melin som den tränare som ledde AIK till klubbens första SM-guld i ishockey sedan den magiska våren 1984. Det vore ett både värdigt och märkvärdigt avslut på en fyra år lång kärlekshistoria.

Hit med lite farligheter - det är på tiden!

2012-02-25T23:31:00.003+01:00

Tabellvetet lämnar mig inte i fred. Jag har försökt att inte låta mig ryckas med och tryckas ned men det är lönlöst. För hur man än gör så ligger det där och lockar och pockar. Gruvligt men ljuvligt.

Titta bara lite, viskar det till mig. Titta liiite bara. I bakhuvudet hör jag min hemlige bundis Birk Borkason vädja och be. "Boris, Boris, om du låter dig lockas av tabellvetet är du förlorad, det vet du". Han sliter och drar i livremmen som jag slängt åt honom, för han hittar inte så bra här i svartskogen. Men jag skiter i Birk. Tabellvetet har en ljuv och sexig röst som lockar mig till sitt bröst. Titta bara liiite. Och jag tittar. Klart som fan jag tittar. Tabellvetet har mig fast i sitt skruvade grepp. Jag är tabellvetets kuvade slav och jag vet att jag kommer förbli det, ända tills Cyndee Peters återigen vaggar mig till sömns med sin efterlängtade so-long-säsong-slutsång.

Tänk att få ligga på en schäslong hela veckan lång och bara tänka på tabellvetet och Daniel Bång. Vilket liv. Vilket liv!

AIK är fortfarande sjua och efter dagens matcher ser läget ljust ut. En seger i morgon mot Timrå och slutspelsplatsen blir nästan svår att tappa. En förlust i morgon och Gnaget har fortfarande saken i egna händer. Jag tittar på det återstående schemat, spekulerar och kalkylerar. Tyvärr inser jag att det mesta talar för att Linköping kommer att spela kval. Jag tror nämligen att de torskar på Hovet på tisdag. Men jag hoppas att mitt tips slår fel. Jag hoppas att AIK tar sig till slutspel samtidigt som Djurgården får lida helvetes kval. Ja, jag till och med drömmer om det på nätterna.

Natten till idag drömde jag min hittills skönaste dröm. Det var en dröm så ljuv att den kräver bearbetning per blogg:

Det var kvalseriens sista omgång, Djurgården-Leksand på Hovet. Dif var redan avsågade, Lif var redan klara för Elitserien. Hovet var smockfullt, mest av tokiga masar men även en och annan stackars gårdare som plikttroget gått dit för att bevittna den slutgiltiga och fullbordande förnedringen. På bästa plats satt jag, med Gnagis i fickan och AIK-hjärtat i handen. Det jublade i kroppen. Och ju mer gårdarna tjöt över sitt nederlag, desto mer njöt jag av välbehag.

Så mycket kan jag ärligt säga att det tog bra mycket längre tid än vanligt att jaga bort det morgonståndet.

Det är några omgångar kvar av seriespelet och än kan alldeles för mycket hända. Vissa dagar dagmardrömmer jag om att AIK ska rasa ihop fullständigt. Tänk om, tänker jag. Men sen tänker jag om och tar mig samman. Det finns ingen anledning till oro. Inte än. Fredrik Carlssons skada har visserligen ställt till det för mig, och frågan är om det inte snart är dags att ta Birk Borkason på orden och börja lyda hans goda råd. Låter man sig lockas av tabellvetet är man förlorad. Men samtidigt: Det känns så fett rätt och gött att tänka på alla stackars hockeypuckade gårdare där ute, som garanterat ägnar mer tid åt tabellvetet än vad en annan ens kommer i närheten av.

Det kan de gott ha, gårdarna. Och de skulle bara veta vad som väntar i en eventuell kvalserie. You ain't seen nothing yet.

"It's like rain on your wedding day"

2012-02-22T09:18:00.003+01:00

Med Viktor Fasth tillbaka mellan stolparna och med Dicken och Liwing i bästa slag. Med Fredrik Carlsson och Nemeth som två defensiva klippor att luta sig mot. Med Rosén i toppform och med Gynge målkåtare än någonsin. Och med ett spel, ett självförtroende och ett passningstempo som kan ha varit det bästa jag sett på år och dar. Med Bång på gång och DK på språng.

Det var en förstaperiod som fick mig att dregla, där jag satt och smaskade gnagiska frukttuggisar och njöt av liret och skönspelet.

Men det blev ju inga mål. Det blev paus. Det blev en andraperiod som såg AIK tappa taktpinnen och Frölunda jämna ut. Det blev en tredjeperiod som det svängde om. Och det blev en avslutning som hette Zebra. Först nekades Frölunda ett solklart PP. Därefter fick AIK ett lika solklart PP. Varpå goa gubbar Bäckman och Pebben drog på sig varsin tia för abuse. Det var lätt att förstå deras frustration.

En missad straff av Rudan och en patenterad hål-i klubban-på-blå av Dicken senare dömdes det straff för Frölunda som omvandlades till tvåa för interference.

Sicken fars. Sicken cirkus. Mållös förlängning och därefter en ny snöplig strafftorsk. AIK tränar nog straffar men man undrar ju hur de tränar. Precis som mot HV ger AIK i princip bort straffläggningen. Dags att sluta snacka om lotteri kanske och inse att straffar handlar om individuell skicklighet, om än även en smula tur? För sanning att säga var Fredrik Petterssons straffmål ett slags skämt det med. Ett stenhårt slagskott som Fasth motar men som på något märkligt sätt lyckas studsa in bakom honom och i mål. Typiskt för kvällen. Typiskt för matchen.

Och apropå ironi...

Ni som är från Göteborg, åker alltid hem med sorg, sjöng klacken (och Baloo vid min sida) när Gnaget fick straff med 1.24 kvar av tredje.

Vi har seriens målkung i laget men när det vankas straffläggning så vill eller får han inte vara med.

AIK:s tabellplacering är den bästa på jag vet inte hur länge som helst. Då kommer cirka 4000 gnagare till Hovet för att se laget spela.

Trots torsk och mållös Fish blev avståndet ner till Modo längre.

Och under kvalseriestrecket, det ljuva, ligger Djurgården och lipar och lider. Tro fan att det svider.

Tåget går (I've been standing at the station)

2012-02-18T23:17:00.000+01:00

AIK besegrade Linköping med 4-2 men segersiffrorna borde ha blitt större. Fast en kväll som denna känns det i-landsproblematiskt att gräma sig över uteblivna mål. Det finns ju så mycket att glädjas åt.

Det räcker med att ta en titt på de övriga resultaten för att bli lycklig i hela kroppen. Det värmer i knoppen och bultar i... ja som sagt. Till och med tårna är på tå. Herregud, allt gick Gnagets väg denna lördag. Modo föll, Växjö föll, Luleå höll och Djurgården åkte på sin sjunde torsk på de åtta senaste matcherna. Underbart är bara förnamnet. Man vet att man är tabellbiten när man känner en lustig känsla i magen varje gång man ser den, elitserietabellen den ljuva. 2012 års kvalserie kan bli den härligaste i mannaminne. Tänk att man som gnagare till och med kan gå runt och se fram emot den kvalfyllda vintervåren. Det hade jag verkligen inte räknat med.

Robert Rosén. Med vilka ord ska man beskriva hans säsong för att göra prestationen rättvis? Han blir bara bättre och bättre. I dag dominerade han varenda gång som han var på isen. Nära på Foppa-klass med elitseriemått mätt. Rosén är nog den bästa utespelare jag sett i Gnaget sedan Pavel Patera säsongen 96/97. Det säger en hel del. Rosén utstrålar ett allldeles enastående självförtroende och lugn. Hans poängproduktion är brutal för närvarande. Efter dagens tre pinnar är han sex före Danielsson i poängligan. Och fortfarande är han inte nominerad till guldpucken! Men det kommer han snart bli, garanterat.

Snart får de lov att börja visa tabellen först efter midnatt på Canal Plus. Råbånge de luxe.

Avslutar kvällen med att störa mig på Hockeyligans senaste förslag. Verkligen oväntat att de börjar snacka fallskärm JUST NU. Det kan ju inte alls bero på att klubbar som LHC, Dif och Löjliga Familjen har eller har haft stora problem denna säsong. Det är inte annat än patetiskt hur de håller på. Och man blir ju inte direkt mindre sugen på att se Djurgården lida i kvalserien. Synd bara att Färjestad tycks klara sig undan. Ingen förening har gjort sig mer förtjänt av ett infernolikt kvalseriehelvete än Bollklubben med det lila extra. Men den dagen då Färjestad på allvar riskerar nedflyttning så kommer en utökning av antalet lag i elitserien som ett brev på posten. Sanna mina ord, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.

För övrigt rekommenderar jag alla läsare och hockeyälskare att ta del av den alltid lika underfundige och underhållande Jämtleksings senaste alster: Ny kriminalvård

* * *

Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell
Some might say you get what you've been given
If you don't get yours I won't get mine as well

Bonnafan

2012-02-18T08:53:00.005+01:00

"Sitter ner gör man i kyrkan", sjöng AIK-klacken i riktning HV-klicken här i veckan. Det var en kul ramsa. HV71:s så kallade klack satt ju ner hela matchen så det var inte mer än rätt att håna dem en smula. Nu fick visserligen Jönsköpings gosskör sista ordet till slut, och fan vet om de inte stod upp efter straffläggningen, men ändå. Det är tanken som räknas och humoristiska ramsor kan vi aldrig få för många av. Det är fortfarande inget fel på "En jävla massa bönder" men även en klassiker kan bli uttjatad. Ombyte förnöjer.

Själv står jag aldrig i klacken. Jag är ett sittplatsfetto med smak för mazarin. Det hindrar mig inte från att höja rösten lite då och då.

Särskilt motståndarsvin som slutar på-in väcker djävulen i mig. Jag blir grinig och gapar loss. Per Ledin, Andreas Jämtin och Rickard Wallin har alla en särskild plats i min svarta bok. Det är synd att de inte spelar i AIK. Tänk att få älska dem istället för att hata dem. Ja, det vore härligt. Störst av allt är kärleken, men i brist på kärleken får man lattja Greken och arga leken. Fast det är jobbigt att behöva bli arg. Jag vill ju vara go och glad mest hela tiden. Jag vill vara trevlig och trivsam, skojsam och käck. Det är ju det jag vill.

Som tur är är det lördagsmatch idag och det betyder lillgrabben och jag och AIK Kids zone. Inga barnsliga vredesutbrott från Boris.

Men man kan väl få sjunga bonnaramsor ändå, per black blogg åtminstone? Jag tänkte mig en Meduza-melodi med mycket feeling. En sång och ramsa som gör sig väl när en Linköpings Hockey Club-spelare blitt utvisad och lite lagom utbuad. Den går förresten lika bra att sjunga i riktning Linköpings Hockey Club-fansen på läktaren. Frågar ni mig så stinker det bonnatwist om hela Linköpings Hockey Club och man behöver inte vara ordekvilibrist för att uppskatta en dubbelbottnad ramsa. Så kläm i från tårna nu...

Bonnafan
Bonnafan
Bonnafan
Sicken bonnafan

The man in the sky

2012-02-17T20:03:00.003+01:00

AIK var stundtals så bedrövligt dåliga mot Djurgården igår att det var pinsamt att se. I första pausen sms:ade jag Greken och skrev: Den här matchen borde ha varit avgjord redan. AIK skämmer ut sig.

Så illa såg det ut. Och inte blev det bättre i början av andra perioden. Fram till det att Fredrik Svensson bestämde sig för att förnedra Djurgårdens jättebäbis Jimmie Ölvestad såg Gnaget ut som ett veteranlag på sömnmedel. Dock med ett undantag; den extrempeppade junisfjunisen i kassen. Niklas Lundström var skillnaden mellan fiasko och succé. Han räddade AIK på egen hand i ungefär trettio minuter. Han var bäst på isen. 19 bast och redan derbyhjälte. Som en seriefigur i Buster.

Men det var Svenssons fight som tände laget, ty efter hans behandling av den bensaxande Ölvestad vände Gnaget. Jag har aldrig riktigt gillat den där Jimmie. För det första är han djurgårdare och bara det räcker ju för att man ska tycka illa om han. Men det är inte bara det. Jimmie är småful, vårdslös, grisig och allmänt jobbig. Gillar att åka på målvakter och buffla på. Han är en spelare som man skulle älska att ha i sitt eget lag. Som motståndarsupporter hatar man honom. Ett erkännande så gott som något.

Men igår kväll, när han låg och tryckte på isen som en annan igelkott utan taggar, tyckte jag att han såg för ynklig ut. Man ska förstås inte slå på den som ligger, men så farligt var det nu inte. Svensson och Ölvestad har båda utdelat både fulare och farligare smällar. Nu såg det mest lustigt och lite lattjo ut när Svensson matade på och Ölvestad kröp ihop och tog emot. Om Svensson sände en signal till båset att nu måste vi ta tag i det här, så sände Ölvestad en signal som sa ungefär det motsatta.

Det blev tre kritiska minuter i BP, följt av två och en halv förlösande minuter i PP. AIK (utan Svensson) reste sig och vände på steken. Djurgården (med Ölvestad) vek ned sig och rasade samman.

För en gnagare som en annan finns det ingenting som är så skönt som att tvåla dit Djurgården. Jag skulle älska att se AIK gå till slutspel igen, och jag skulle njuta av att se Djurgården i kvalserien. Den nesan tycker jag att de har gjort sig förtjänta av. Så mycket skit som man fått höra från Dif-håll genom åren, så mycket hån och höhö. Så mycket snack och smack och trams och flams. Madonna och Eddie Meduza... Ja, jag är dödligt seriös när jag säger att om Djurgården slutar elva i serien så överväger jag att införskaffa ett kvalseriekort på bästa plats. Den resan vill jag inte missa!

Matchen igår hade lika gärna kunnat sluta med brakförlust. Inte desto mindre kändes segern fullständigt rättvis. Ge dom bananer!

Du kan inte ljuga för ett hjärta

2012-02-14T11:03:00.001+01:00

Det är Alla hjärtans dag idag och därför måste man blogga om att det är just det. Annars är man ingen riktig bloggare utan bara en liten lort.

Jag är ingen liten lort. Men jag saknar lust och energi och har därmed inte tid att leverera allt det där som ni är så fötjusta i. Så Z får ursäkta. Jag vet att jag är ditt lilla solsken men du vet hur det är; även Boris har fläckar! Som plåster på såren lattjar jag SVT en regnig, ruskig sommardag och kör en fjolårsfavorit i repris.

Från mitt hjärta
fyllt av svärta
till er alla
varma, kalla
kommer här ett kärleksbrev
skarvat fram ur skruvat skrev

Alla hjärtans lag

"Vi har inte gjort något fel"

2012-02-12T15:13:00.001+01:00

När Söderortspolisens operative chef inte förmår skilja på AIK:s officiella hemsida och en rikskänd ligistsajt så är det kanske inte så konstigt att vanliga, icke våldsbejakande supportrar kommer i kläm. Snarare framstår polisens idiotiska taktik som fullkomligt logisk.

Saxat från DN:

Vad var det som gick snett vid det senaste derbyt?

– Det hade ju gått ut en skrivelse på AIK:s hemsida om att man skulle göra en aktion mot polisen på derbyt. Man skulle trycka ner poliserna när man gick ut på läktaren och springa ner dem från trappan.

Och så undrar folk varför många supportrar har ett problematiskt förhållande till ordningsmakten.

A.C.A.B.

2012-02-10T18:06:00.004+01:00

Bojkotta mig hit och bojkotta mig dit. AIK-Alliansen gör rätt i att göra som de vill, precis som jag och alla andra gör rätt i att göra som vi vill.

Som fri och obunden baconbrynare tar jag mig rätten att bojkotta alla bojkotter som bojkottas kan. Nu har jag i och för sig redan bojkottat varenda bortaderby sedan i fjol så för min egoistiska, individualistiska del är det inget nytt under solen. Men även Boris har fläckar och naturligtvis har också jag påverkats av händelserna i Globen den 26/1. Således har jag full förståelse för varje form av protestaktion, som inte innefattar våld. Vill Järnkaminerna och AIK-Alliansen bojkotta så ska de göra så. Tror de att bojkott är rätt väg att gå så ska de löpa linan ut.

Men när forumtroll och internötter mer eller mindre försöker tvinga folk att följa AA:s uppmaning så slår jag bakut. Sladdersnack om solidaritet, svartfötter och supportersvek är inte riktigt min kopp te, milt uttryckt. Faktum är att vi är rätt många AIK:are som vare sig är medlemmar i den ena eller den andra supporterfraktionen. Och är man som en annan medlem i AIK och endast AIK och därmed i första hand solidarisk med AIK så finns det inget som helst skäl att slaviskt följa AA och dess påbud. BB följer enbart sitt hjärtas lag och sin alldeles egen viljas lag.

Landslagsuppehåll är allt annat än spännande. Men om man vill känna nerv och pirr i magen kan man alltid ta en titt på tabellen.

På tisdag kommer HV till Hovet igen och allt annat än 7-8 är att föredra. Jag vet inte säkert hur statusen är i laget, mer än att Sandberg fortfarande tycks vara ur spel. Övriga grabbar verkar ha friska ben, dessutom med mycket spring i. Stämningen är på topp och än finns det hopp. Den åtråvärda sjätteplatsen är inom räckhåll och fortfarande kan Färjestad nå en plats i kvalserien. Om nu inte Djurgården hinner före förstås. Tio omgångar återstår, inklusive ett bojkottat bortaderby. Behöver jag säga att jag är fett laddad?

Always Carry A Banana!

Angående bojkott

2012-02-08T21:55:00.003+01:00

Ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då, jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

Långt härifrån (där lever våra drömmar)

2012-02-04T23:02:00.012+01:00

Kort sammanfattning av lördagens viktigaste händelser: Voodoo works och Luleå kan man lita på. Schlagerfestivalen kan vänta.

AIK var naturligtvis inte ett dugg bättre än Modo. Vi hade lite flyt bara. Och så var zebran på vår sida. Den där kapningen av Liwings ena ben var enbart självförvållad. Alla hakningar och fasthållningar som Modo-spelarna sysslade med var helt enligt reglementet. Bång och Blomdahl däremot, de drumlarna. De borde ha åkt på minst tre-fyra tvåor vardera med tanke på alla tacklingar som de satte in.

Kvällens vanligaste kommentar i Fjällräven Center: Hur fan kunde de släppa den där Rosén?

Robert Rosén och AIK gick liksom hand i hand mot Modo. Tre pinnar till Robban och tre pinnar till Gnaget. Därmed tog både laget och jaget ett kliv uppåt i vardera tabell. AIK passerade Modo i Elitserien och Rosén gick förbi Danielsson i poängligan. När sen #87 satte spiken i kistan och gick upp i fyra individuella poäng så var kvällen fulländad. Möjligen hade jag mått bra av en nolla också men man kan inte få allt som man pekar på.

Tuffe Uffe blev visst lite sur efter matchen. Det kan man förstå. Jag gillar Samuelsson och tycker att han förtjänar respekt.

Jag värmde upp inför Modo-matchen med att se konståkning från Hovet och tuggummitugget herr Zabel. Djurgården vann efter att Zabel pratat och tjatat om energi i två pauser och en timeout. Om AIK hade en tränare som snackade och smackade på det där viset och lät som nån jävla managementkonsult som gått på tre dagars chefskurs hade jag fått spader. Vem tror han att han är, Sir Alex?

Tony "Smatterbandet" Gustafsson, släng dig i väggen. Säg hej och halloj till Hubba Bubba Toy!

När Brynäs viker ned sig och när Stingheads spelar skit. När Hubba Bubbas Toyboys och Löjliga Familjen får plocka trepoängare som vore de gnuggande gnagare i Öööhvik. När man som svarthjärtad hockeyhäcklare börjar drömma mardrömmar om tabellvetet och kommande nagelbitare. Då är det bra med kuliga Luleå. Luleå kan man lita på. Luleå gör en lycklig. För inte fan släpper Luleå några fispellar från Linköping över bron.

3-2 till Kuleå och därmed sju pinnar ner till kvalplatsen. Och så ett extremt lägligt uppehåll på det. Känns onödigt att klaga.

Uppehållet kommer lägligt därför att:

Djurgården får tid på sig att släppa segerruset och tappa den där så omtalade och framjobbade energin.

Timrå får tid på sig att samla ihop styrkorna - om det finns några sådan kvar - inför mötet med Modo.

Växjö får tid på sig att bli nervösa och kissnödiga inför den kittlande avslutningen.

Färjestad får tid på sig att träna med Leif-Jürgens inför det tuffa bortamötet med Linköpings Hockey Club.

AIK får tid på sig att läka ihop Sandbergs ben. Det tycks behövas en Sandberg på isen för att Bång ska va sig själv.

Tyvärr missade jag kvällens spännande melodifestivaldeltävling. För att kompensera den nödvändiga men enorma förlust som vår viktiga vinst i Öööhvik förde med sig väljer jag att avsluta kvällen med en riktig klassiker. När oron i mitt hjärta gnager, flyr jag till en värld av schlager. Långt, långt härifrån...

Next stop: Öööhvik

2012-02-03T20:20:00.001+01:00

I hård konkurrens med delar av AIK:s fans på Hovet utses härmed modoiterna i Fjällrävslyan till Sveriges mest zebrafientliga publik.

Modoiten är per definition en gnällspik. Det är nästan vetenskapligt bevisat. En match i Öööhvik vore inte en match i Öööhvik om det inte gnylades, gnälldes, grinades och skälldes i parti och minut. I Öööhvik är det förbjudet att tacklas, så länge man inte har röd tröja på sig. Från hemmaspelarnas håll får det naturligtvis både tacklas, kacklas, knuffas, puffas, brottas, blottas, fajtas och filmas. Men är man gäst gör man bäst i att uppträda modest. Heter man däremot Sussie och har en alldeles egen orkester på läktaren så kan man gråta ut hos fabbro domarn minst tre-fyra-fem gånger per period utan att skämas det minsta. Adjektivet patetisk har fortfarande en postiv innebörd i Öööhvik.

Men eftersom vi är Gnaget och eftersom Gnaget skiter i vad folk och fä och modoiter och sodomiter tycker och tänker så intar vi Öööhvik med storm. Vi värmde upp så smått med en mesig torsk i Skellefteå. Nu går vi på huvudrätten och sexpoängsmötet. Modo borta passar oss utmärkt. Vi vet hur man vinner däruppe, vi vet vad som krävs. Så låt modorövarna och -rävarna gnyla och gnälla! Låt dem lipa, låt dem skälla, låt dem pipa: Kriminella! Vi har tre poäng att hämta hem. Allt annat än seger är ett fiasko. Jag vänder mig till Gynge och alla hans gnagiska lagkamrater: VINN FÖR HELVETE, VINN!

Och om vi mot förmodan skulle torska och om det därmed går fett mycket åt skogen så vet vi alla vem/vad det beror på:

Alldeles för många ser världen i svart och vitt.

Jag tycker man ska se den i svart och gult.

Varning på Schtaan

2012-02-02T15:38:00.004+01:00

Med anledning av Luleås formidabla tråkighet vill den gode Z att jag ska gästinlägga på HV-bloggen. Det har jag naturligtvis inte tid med just nu. AIK möter ju Skellefteå ikväll, i Skellefteå! Det är därför enbart mot Skellefteå jag riktar mina blickar idag.

Skellefteå. Jag har aldrig varit där. Det hindrar mig emellertid inte från att tycka och tänka fritt om stan som av den inavlade lokal-befolkningen kallas Schtaan. I Schtaan är det trist som fan! Det har man ju alltid hört. När en 24-årig kalaspingla frivilligt väljer att lämna Skellefteå för att plugga i östra Polen så säger det onekligen en del om det miserabla vardagslivet i Västerbotten. Och när Lee Goren dessutom går ut offentligt med att han vill avsluta karriären i AIK inser man hur illa det är ställt i den insnöade metropolen.

Livet i Skellefteå är uppenbarligen fruktansvärt tråkigt. Lite grann som städernas svar på hockeyns Luleå. Som den balanserade och välformulerade Jonte Hedström en gång sa: "Staden är ju stendöd, inget folk ute på stan och trist något så fruktansvärt. Skellefteå är rena Twin Peaks!"

Men de har ju i alla fall en hockeyförening. En hockeyförening som visserligen saknar både identitet och självinsikt och vars existens får en att tänka på kinesiska Rolex-klockor och förfalskade Man U-tröjor på Mallis, men ändock: en hockeyförening. I en inte alltför avlägsen dåtid var Skellefteå ytterst nära att gå i konken. Ungefär lika nära var de att ta sig namnet Stingheads. Stingheads!? Ja, jag säger då det.

På sätt och vis hade Skellefteå Stingheads varit ett passande namn. Tänk bara på hur stöddigt Schtaans stolthet numera slår sig fram i tabellen. Surra som bin runt AIK-kassen brukar de göra dessutom.

Kvällens match blir ett litet helvete att beskåda från soffan. Som tur är har AIK med sig en tapper skara fans, hela vägen från Stockholm. Anförda av mariga Mary lär de både höras och synas i Skellefteå Kraft Arena. Ryktet går att de suttit hela vägen upp i bussen och med humor och humör fnulat på listiga, lustiga Solna-ramsor. Mary vill varken bekräfta eller dementera men jag räknar kallt med att klackarna slås samman i kväll. Sen blir det förbrödring, växelsång och stillsamt hålligång. Hej och hå, AIK!

Dagens tips: Skellefteå-AIK 6-0. Bara nu inte snuten får för sig att trapporna måste hållas rena.

Imagine

2012-02-01T19:57:00.006+01:00

Om Dif hamnar i kvalserien så överväger jag att införskaffa ett kvalseriekort på bästa plats.

Jag är dödligt seriös nu, ja jävlar jag svär. Det vore nästan skönare att se Djurgården mot Timrå, Örebro, Bofors och vilka det nu mer blir från källaren än att se Gnaget i slutspel. Javisst, det vore garanterat skönare. Inget lidande, ingen nervositet - bara ren och skär njutning! Jag ser det framför mig: Boris, Greken och en helvetes massa popcorn. Lite bärs. Två bananer. Hardy går, sjung hoppfallerallanlej!

Det är bara synd och skam att fina gamla Borås går så dåligt i år. Jag hade hoppats på dem. Risken är nu uppenbar att mina stora allsvenska favoriter trillar ur serien och att Dif därmed går miste om ett antal drömmatcher nästa säsong. Jag är säker på att brist på Borås skulle göra Challe fett besviken... Å andra sidan finns det ju andra sköna gäng att stifta bekantskap med. Tänk Tingsryd, tänk Troja. Tänk härliga förfärliga Oskarshamn. Smålandsspöket 2.0.

Har man gångavstånd så har man. Och jag har ungefär lika långt till Hovet som till den stora sanna skadeglädjen, nära.

Piluttavisan

2012-01-31T23:07:00.000+01:00

Men Dicken, men Dicken
Pilutta dej, pilutta dej
Jag vet nånting hemligt
som bara är för mej

* * *

Alltså:
AIK leder med 2-1.
I en ganska så viktig match mot Växjö.
Med 1.11 kvar av tredje perioden åker Växjö på en 2+10.
AIK får spela PP. Ska bara stänga matchen.

Men Dicken vill gå på offensiven. Men Dicken vill fullfölja bakom kassen. Men Dicken drar på sig en tvåa för hakning. Med trettio jävla sekunder kvar.

Pilutta, pilutta.

Tre sekunder efter att pucken släppts i AIK:s zon smäller det bakom Fasth i kassen: 2-2.

Man blir trött ibland.

* * *

Det kändes fint och hedersamt att få hylla Roger Andersson och David Engblom. Det var de värda. På sätt och vis var det kanske inte så fel heller att vi inte var fler än dryga 4000 gnagare på plats. Jag menar, folk som stannar hemma en kväll som denna - de gör ju bara samma sak som de gjort de senaste tio åren. Inget nytt under solen. Ingenting att förvånas över. Ingen nämnd, ingen glömd.

* * *

Patric Blomdahl är värd ett stycke för sig. Målet han gör ikväll håller högsta Bång-klass. Men det bekymrar mig en aning att Blomdahl gör som han gör. För det är viktigt med roller, har jag förstått, att varje enskild spelare köper just sin roll i laget och inte börjar rucka på de fastlagda principerna. Hur ska detta sluta? Den inre hierarkin, som Boork gillar att babbla om, riskerar att förändras och skapa oro i leden. Vad blir det härnäst? Hattrick av Fish? Slagsmål med Liwing? En helgjuten insats av Stefan Johansson? Nä, så här kan vi förstås inte ha det. Blomdahl får sluta hålla på. Kom ner på jorden, Flower Valley. Börja brunka!

* * *

Man måste skjuuuta, brukar jag säga till Baloo på bästa värmländska ett par tre-sjutton gånger per period. Man måste skjuuuta!

Idag sköööts det en hel del, men alldeles för sällan på mål. Kent McDonell skulle antagligen inte ens träffa kassen om han så hade lasersikte på klubban. Karln är ett unikum i branschen. Lägger till rätta, lååångsamt. Siktar, lääänge. Skjuuuter - hårt så in i helvete! Tre meter över.

En annan som kan skjuta är Gynge. Men sedan media (och AIK själva, t.ex. i Magasin 33) börjat uppmärksamma hans målskytte och målgestikulerande så tycks det ha låst sig för målkungen. Eller så är det Salmonssons fel helt enkelt. Han ska ju, helt enligt egen utsago, ha gnidit sitt klubblad mot Gynges för att på så vis få del av King Richards magi. Tyvärr tycks det där stick-ollandet eller vad man ska kalla det ha slagit helt fel ut. Salle satte visserligen två mot Dif men Gynge verkar fullständigt ha tappat knycken.

* * *

Modo-Djurgården 1-0 (0-0, 0-0, 1-0)
Mål: Lehtivuori. Tid: 59.59.

Och i Mallmö visar Hugo Boss att det där med "mycket pengar, lite hjärta" bara verkar gälla laget hans. I jagets fall tycks det snarare handla om mycket pengar, lite hjärna.

Pilutta Dif och Mif.

Titt på tabellen...

2012-01-29T18:54:00.000+01:00

Natt

2012-01-27T00:07:00.006+01:00

Det är inte ofta man är missnöjd efter en derbyseger men ikväll känns det surt. Det blev två poäng men det borde ha blivit tre.

För en simpel sittplatssupporter som en annan är det svårt att förstå vad Djurgårdens taktik egentligen gick ut på. Hade Hårde Hardy en plan eller var det bara en banan? Ville han verkligen se sitt lag bara vänta, vänta, vänta på Gnaget? Med mycket flyt fick de med sig en pinne, gårdarna. De förtjänade den inte. Men så är varken hockeyn är tillvaron som hockeysupporter ofta särskilt rättvis.

Lika obegriplig som Djurgårdens taktik var, var polisens taktik för att "säkerställa ordningen". Varför går man, till synes helt utan anledning, in och särar på två sjungande klackar? Vad vill man uppnå med en sådan demonstration? Är det för den här typen av menlösa
"preventiva insatser" som AIK och Djurgården debiteras fett? Många med mig skulle bra gärna vilja veta. Vad var egentligen poängen?

Jag brukar inte försvara våldsamma supportrar och det är ingenting jag tänker börja med ikväll heller. Lika lite tänker jag börja försvara vakter och/eller poliser som missbrukar sitt våldsmonopol. Jag har varit med om tillräckligt många möten med puckon i uniform för att veta vad vissa av dem går för. Det är inte bara s.k. risksupportrar som drabbas av deras godtycke, tro för helvete inte det. För ett par veckor sedan höll jag själv på att bli fysiskt avvisad från Hovet i en periodpaus. Mitt brott? Efter en pisspaus i första periodens power-break hade jag råkat äntra läktaren under spelets gång. Dessutom hade jag - allt enligt de två biffiga vakterna som bokstavligt talat fångade upp mig på väg till kaffe- och mazarinhörnan - nonchalerat en publikvärd som bett mig att vänta in nästa avblåsning!

Så kan det gå till i samband med ett idrottsevenemang i Stockholm. Så är det att vara trogen AIK:are med säsongskort och gnagarhjärta.

Tänk på det alla ni twittrare, bloggare, hockeyfans och annat löst folk som slentrianmässigt skyller oroligheterna i Globen på patrask och tokiga huliganer. Nästa gång kanske det är Ni som får ett batongslag över armen. Nästa gång kanske det är Ni som blir upptryckta mot en tegelvägg helt utan anledning. Nästa gång kanske det är Eran lille grabb som blir vittne till hur pappa blir uppläxad och hotad av en fet vakt med IQ som en fiskmås.

* * *

Ikväll glädjer jag mig åt två viktiga poäng som borde varit tre. Jag glädjer mig åt att Victor Ahlström äntligen fick göra mål igen och att Salle satte två. Jag glädjer mig åt att AIK trots allt vann och åt att Baloo och jag och våra bänkgrannar för dagen, Gnagarlunga och Blggnagare, fick jubla ikapp och vara glada till slut. Men kvällens derby lämnade en sur eftersmak. Jag behövde skriva av mig den och nu är jag äntligen klar.

Festen fortsätter

2012-01-25T22:44:00.002+01:00

Det finns de som säger att Luleå spelar tråkigt. Det där har jag aldrig förstått. Hockey går väl ändå ut på att vinna...?

I kväll lirade Luleå loppan med Linköping och i förrgår bjöds det champagnehockey mot Frölunda. Jag såg stora delar av matcherna och måste säga att jag njöt långa stunder. En sådan disciplin, en sådan genomtänkt spelidé, ett sådant homogent, lojalt och fint jobbande gäng de har fått ihop där uppe i Norrbotten! Rönnken är ju så jävla skön att man får ståfräs i boxerkalsongen. Här snackar vi inte raggarhockey med svängdörr. Här snackar vi Rönnkenhockey med hänglås.

När Luleå sätter fart fattar man vad Wikegård menar med att elitserielagen numera befinner sig i underhållningsbranschen.

I kväll var det Toni Koivistos tur att kliva fram. Igen! Han avgjorde mot Indians. Han avgjorde mot Cluben. Mot AIK för några dagar sedan var han förstås värdelös (även om han med fett mycket flyt lyckades få till två målpass). Koivisto är en härlig spelare. Rolig, underhållande... typiskt Luleå på något sätt. Om Gud vill och om det finns någon rättvisa i världen så visar Toni vägen även på fredag då Luleå tar sig an sopiga Färjestad i Karlstad. Jag har redan laddat skafferiet med diverse smått och gott. En sann hockeyälskare säger liksom inte nej till fredagsmys med Kuleå Hockey.

Men dessförinnan: Derby! Hardy är het, Fimpen är fet. Greken är galen och Bom Bom går bet.

Apa apa, upp och hoppa
Hoppa ända ner i HA
Apa apa, upp och hoppa
Hoppa ända ner i HA

Gästbloggare: Greken

2012-01-25T09:01:00.001+01:00

Timrå-AIK 1-0 (0-0, 0-0, 0-0, 1-0)

Om matchen: ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH! Bra ödds.

Nollor!

2012-01-24T21:28:00.000+01:00

Heaven and hell

2012-01-21T23:12:00.005+01:00

Det blev en lördag i Scaniarinken. Inför 287 åskådare besegrade AIK J20 bottenlaget SSK med 3-2.

Vi hade roligt, min lille grabb, jag och ett par gnagare därtill. Det bjöds en småkul tillställning, AIK spelade stundtals bra, stundtals okej. Vi fick se ett par snygga mål, ett par sköna tacklingar och ett par duktiga målvakter. Det fanns korv med bröd, kaffe, mjölk och en massa roliga saker att upptäcka för barn upp till 32. Det enda som saknades var en kringelknutte kallad Kent. Han hade väl annat för sig. Synd på en i övrigt finfin start på lördagen.

Matchen spelades tidigt på dagen, nedsläpp 12.40. Därmed hann man hem i god tid för att hinna se Luleå-AIK på teve. Tyvärr.

Nästa gång tar jag hellre en heldag på Lilla Beiruts Kebab, besöker Tom Tits Experiment eller hoppar från 10:an på Sydpoolen med magen före. Vad som helst är bättre än att se Luleå nolla AIK. Mitt älskade men (mot Luleå) ack så impotenta AIK. I dag dessutom utan Dicken. Ska man vinna över Luleå måste man naturligtvis göra mål. Ska man få till en hockeymatch mot Luleå måste man göra första målet. Annars blir det som i dag; åka, åka, åka, byta. Åka, åka, åka, bryta ihop. Man blir bitter och less, det är butter tristess.

Luleå är inte hockey, det är antihockey. Och AIK har fortfarande inte lärt sig hur man knäcker Rönnken-koden.

Till nästa säsong tänker jag så klart förnya mitt säsongskort, men jag vill ha en specialvariant. Det ska gälla alla matcher utom de mot Luleå. (Detta sa jag redan inför senaste hemmamatchen mot Luleå, som AIK förresten vann fett rättvist med 3-2, så kom inte och jiddra skoterraggare.) Jag har faktiskt redan mejlat en förfrågan till AIK:s biljettansvarige och inväntar svar. Förhoppningsvis förstår han att jag inte skämtar. När det gäller AIK, hockey och rajtantajtan är jag nämligen nästan alltid dödligt seriös.

I den storslagna låten Connemara beskriver Ulf Lundell helvetet "som en tisdag på IKEA, bland köer, korv och mos". Det var pre-Rönnken.

Snart kommer döden som en dimma
som ett himmelskt ljus
eller som ett rent helvete
som en lördag i Coop Arena
mot tråååååååkiga Luleå

Familjehemligheter

2012-01-19T23:22:00.005+01:00

La Familia har det lite jobbigt just nu och ingen är gladare än jag. Det är nästan lika skönt att piska upp laget med det lila extra som det är att köra över Djurgården. Man mår bra. Man mår prima. Man njuter hela vägen hem från Hovet. Man går som på moln och trallar sig en skön dansbandslåt med sväng i. Hade jag bara sett en karlstatös på bron över Nynsvägen vete fan om jag inte bjudit upp 'na på en dans.

Det är nånting med den där dysfunktionella familjen som får mig att njuta nästan lika mycket över AIK:s seger som över FBK:s förlust. Avundsjuka, skulle vissa kanske säga, men det vore för enkelt. Mitt förhållande till Familjen är mer komplicerat än så. Skadeglädjen kan inte bara viftas undan med en simpel loserförklaring. Nä, det här handlar om något mer, något djupare rotat som är svårt att ta på. Jag gräver i min bottenlösa själ och hittar ett par ord: självgodhet och storhetsvansinne. Där har vi det.

Sedan han gett Czarnecki sparken med omedelbar verkan sa Håkan Loob bland annat så här till TT:

Det är klart att det är skitjobbigt. Han har haft en väldigt avancerande karriär, från att träna juniorhockey till att träna Bofors och sedan Brynäs. Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något, då är det såklart väldigt jobbigt att få ett sådant besked. Källa

"Nu var han i en storklubb och hade chansen att vinna något." Till skillnad från när han var i lilla kravlösa Brynäs med andra ord.

Efter kvällens klara AIK-seger på förväntar jag mig minst tre akuta åtgärder från Familjens överhuvud. Till att börja med måste Håkan Loob få arslet ur vagnen och en gång för alla kräva en stängd elitserie. För det andra måste han kräva en utökning av antalet elitserielag. För det tredje måste han hota med att flytta Färjestad till en europaliga för rika "storklubbar".

* * *

Och så några väl valda ord om AIK:s formidabla insats:

Fasth, Dicken, Gynge, Rosén.

Det räcker så.

* * *

Avslutningsvis tänder jag ett ljus till minne av Peter Åslin, som trots att han gick bort alldeles för tidigt bland annat hann med att vinna två SM-guld med AIK, 1982 och 1984.

En tyst minut inför kvällens match hade kanske varit på sin plats.

Länktips: En målvaktshjälte med glöd

Löjliga Familjen

2012-01-18T19:29:00.000+01:00

Brinn hjärtat brinn

2012-01-16T22:55:00.007+01:00

Bröderna Ahlström har fått en ny lekkamrat den här säsongen. Fram till i kväll har han varit en ganska tråkig kille som när tvillingarna velat spexa och snurra runt mest säkrat bakåt och agerat präktig storebror duktig. Men så denna magiska afton i Scandinavium klev han fram och blev brorsan med Oscar och Victor. En halvminut in i förlängningen lirade Victor Daniel som lirade Oscar som lirade Daniel och vips var det mål och avgjort och finito. Gnagarhjärtat slog volter av lycka och glöden som brinner så stark därinne flammade upp igen. Det är jämna plågor, eld och lågor.

Man vet att man börjar bli gammal när man verkligen njuter av att se Pavlikovsky behandla pucken i egen zon.

Richard Gynge gjorde mål i tredje perioden, igen. Han är makalös! Tjugo mål nu och fler lär det bli. Det finns så mycket att glädjas över varje gång Gynge trycker dit pucken. Mål för AIK, naturligtvis. Men också sättet han gör sig spelbar på, sättet han skjuter på och inte minst sättet han firar på. Gynge är hela Elitseriens skyttekung och frågan är om han inte snart är med och nosar uppe i den absoluta toppen av poängligan också. Makalös utveckling på AIK:s nummer 10! Landslagsklass tror jag snart Mårts tycker också.

Man vet att man fortfarande är ett barn när man skickar pubertala SMS till Greken efter AIK:s femtielfte utvisning i matchen.

Att vara hockeybiten, närmast fixerad som en annan, är både roligt och oroligt. Jag har väldigt svårt att se njutningen. Ändå älskar jag att se AIK spela hockey. Jag får aldrig nog, efter en avslutad match ser jag genast fram emot nästa. Det är som att ha en sjuka i blodet. Ett beroende skulle man kanske kunna säga. Och det blir faktiskt bara värre med åren. Efter ett par års dipp, då jag följde lagets framfart med en viss distans, brinner nu hjärtat vildare än någonsin tidigare. Jag vet inte om det är en försenad 30-årskris eller nåt men faktum är att jag älskar det.

Brinn hjärtat brinn! Vinn Gnaget vinn!

In the mood for Glenn

2012-01-15T23:01:00.005+01:00

Det finns mycket skit man kan säga om Frölunda men man ska inte sparka på den som tigger.

De e la 'nte Frölundas fel att de är fattiga och fula. För ett par år sen var de rika som troll, men numera råder bistra tider i Göteborg. Tur att kommunen är go och ställer upp. Värre med fulspelet då. Tolsas smäll på Ölvestad var kanske inte meningen men den på Tjärnqvist var inte särskilt vacker. Sen får Ronnie på Lugna Puckar tycka vad han vill. Efter att ha sett situationerna ett antal gånger är jag säker på att Tolsa har en avstängning att vänta, med rätta.

Jag återkommer ständigt till det töntiga i att som Frölunda heta Indians i efternamn och jag tjötar om 'et igen. Indians? Vad är det för jevvla namn? Västra Frölundas Indianer vore i så fall roligare. Eller för att relatera namnet åtminstone lite grann till det underbara spelet ishockey: Indianarna.

Det bästa med årets upplaga av Frölunda är Sebastian Collberg. Om man vill va riktigt redig och rolig så kan man kalla honom för Colle. Vem som är Ada i rada av goa och glada vete fan men det är inte så noga. Huvudsaken man har roligt och är lagom käck. En annan kul grej med Frölunda är deras souvenirer. I Frölundas webbshop kan man köpa ett Iphonefodral för hundra spänn. Hundra spänn!! Det är så dyrt för en fattig hockeyfan att det gör ont i plånboken.

Är ni med i matchen eller är ni med inte?! Iphone. Ont. Jajaja, den var enna dålig. Men jevvligt go!

Det handlar om att komma i stämning. Om att bli varm i kroppen, laddad i knoppen och få fjong på... ja, ni fattar vad jag menar. Jag vill känna lust och energi, jag vill dunka upp lagom mycket puls i blodet för att få den rätta feelingen inför måndagens görheta hockeykväll. Därav detta sköna inlägg från den tillika alltid lika sköna och numera också pånyttfödde bloggaren som är jag. Bångus Ballérius. Also known as The biggest Boris in Blåsut. Åh, va go jag känner mig!

Förresten, har ni liksom en annan länge undrat varför Frölunda denna säsong åker omkring i dräkter med stora plåsterlappar på nedre ärmarna...?

De e la för att de blöööder.

Bara bacon

2012-01-15T13:46:00.001+01:00

Jag tror att de allra flesta - spelare, ledare, reportrar och supportrar - var överens om att den här sjukt jämna serien skulle bli mindre sjukt jämn med tiden. Men det verkar inte sämre än att det blir precis tvärtom. Hastigt och lustigt är Färjestad indragna i striden kring strecken och det är naturligtvis både välförtjänt och underbart. Med Timrå avsågade står det nu mellan hela sju lag. Och i morgon möts Frölunda-AIK och Linköping-Modo. Rafflande är bara förnamnet.

Det är förstås en aning frustrerande när ens eget lag inte förmår skapa trygghetsavstånd neråt i tabellen. Å andra sidan; det är ju så här man vill att det ska vara! Varenda match är av betydelse. Alla vill till slutspel men få inser att det redan har börjat. AIK har rutin på detta sedan i fjol och förhoppningsvis vet alla i laget vad som gäller. Matcher som den igår är bara att dra lärdom av. In i skiten igen och vinn för helvete VINN! Vi har Frölunda i morgon, måndag och Färjestad på torsdag. På torsdag kväll kan AIK vara femma i tabellen. På torsdag kväll kan AIK vara i elva i tabellen.

Trots att det kändes piss efter matchen i går så var det befriande att ta del av eftersnacket. Bång, Carlsson, Gynge och Melin sa alla vad såna som jag ville höra: att insatsen sög flaggstång, om än uttyckt i andra ord.

Bång "Sämsta matchen för säsongen"
Carlsson: "Jag skäms just nu"
Gynge: "Vi spelar skit - riktigt dåligt"
Melin: "Lite oväntat"

Jag är inte orolig, ännu. En och annan plattmatch kan jag stå ut med. Jobbigare då med skador som de på Sandberg och Viklund. Skador tycker jag kan få drabba andra lag. Typ Växjö och Dif if. Skämt åsido så var det bara en tidsfråga innan även AIK skulle åka på sin beskärda del. Med skadeläget är det som med tabellvetet. Det är bara att gilla läget, ta en match i taget och fortsätta ösa på med klyschor. För övrigt skulle jag oerhört gärna vilja spontandra till Göteborg och Scandinavium i morgon men det får tyvärr bli en annan gång.

Livet är fullt av måsten och det gäller att tänka på kosten. Nu ska Boris bryna bacon och bli glad igen.

Under isen

2012-01-14T23:11:00.000+01:00

Hemmamatcher mot Modo verkar inte vara AIK:s melodi den här säsongen. När jag efter fiaskoinsatsen i mitten av november trodde att det inte kunde bli sämre trodde jag uppenbarligen åt skogen fel. Dagens prestation är det sämsta jag sett i år. Modo var förvisso bra och det ska de ha cred för men deras match ursäktar inte Gnagets bedrövliga dito. De två första perioderna genomfördes på ett så uselt sätt att spelarna borde skämmas. Än en gång lyckades de spela som sämst när publiken var som, nåja, nästan bäst.

Man blir less och förbannad. Var är inställningen? Var är glöden?

Ibland tror jag att AIK:s hockeylag anno 2011/2012 har anammat den moderna AIK-stilen; ett par bra matcher, några vinster, en massa mål - plötsligt tror man att man är ett topplag! Det stinker hybris om AIK. Jag hoppas att jag har fel men från mitt håll på läktaren ser det ut som att många spelare tror att de är bättre än vad de är. Det slafsas och slarvas och begås misstag stup i ett. Modos 0-1 efter 26 sekunder är typiskt för hela matchen. Medan modoiterna driver på och sköljer över AIK i byte efter byte efter byte, ägnar sig gnagarna mest åt att stå still och titta på. Patetisk insats, logiskt resultat.

* * *

Mot Frölunda på måndag vill jag se ett AIK som går tillbaka till att spela på sex backar. Det funkar inte att lira med åtta, särskilt inte när Viklund saknas. Materialet räcker inte till.

Jag vill se Stefan Johansson på bänken som sjunde back. Jag vill se Salmonsson skjuta ett skott som har chans att gå i mål. Jag vill se Fasth fokuserad från start.

Jag vill INTE se ännu en tidig timeout.

Jag vill se ett lag som vågar spela hockey, även på bortaplan. Ett lag som tar för sig från första nedsläpp, som ger fan i att slänga ifrån sig puckar hit och dit och som visar att de har i ett slutspel att göra.

* * *

Om man vill ha lite perspektiv på tillvaron så kan man alltid kolla in resultaten i HockeyAllsvenskan. Jag säger bara Borås. Borås!!

Klapp & klang - lavemang!

2012-01-13T15:48:00.001+01:00

Till att börja med måste jag återigen klargöra att det bästa med att AIK vann i Kinnarps Arena i går var att det fick tyst på de där jävla klapporna. HV:s sittplatsklappor måste vara det töntigaste och mest skitnödiga Elitserien har att erbjuda just nu. Möjligen i konkurrens med Fakers-lakejernas ramsa "Vi är bästa brandgula laget".

AIK gjorde en bra bortamatch, en av de bättre den här säsongen faktiskt. Första perioden började visserligen sådär men Gnaget spelade upp sig. Samtidigt som HV, som så många gånger förr den här säsongen (dock ej så ofta mot AIK) såg bleka och halvsega ut, ångade AIK på och gick rättvist upp i tvåmålsledning i andra. Trots HV:s reducering såg det ganska tryggt ut i tredje. Men HV gör ett snyggt mål efter att ha tagit ut keepern och det är inte mycket att säga om det. När Josh avgjorde i förlängningen kändes det som den seger det var. Två poäng är förvisso färre än tre, men två poäng är fler än en så man får vara nöjd och tillfreds trots allt.

Fast det var lite synd att Per Ledin saknades skadad. Det blir ju så mycket roligare att vinna när grisen är på isen.

Stefan Johansson fick äntligen göra mål i går och det var verkligen på tiden. Vi satt och skojade om det under senaste hemmamatchen mot Linköping, att Johansson p.g.a. sin egen måltorka vägrade att passa Carlsson som vid ett par tillfällen stod skjutsugen på blå. Johansson var förstås rädd för att Fish skulle komma ikapp honom i skytteligan. Nu, med två kassar på kontot, kan Johansson vara lugn och det skulle inte förvåna ett dugg om han, förutom att trycka in sitt tredje och kanske fjärde mål för säsongen i morgon mot Modo, även serverar Carlsson till hans första strut i A-laget. Fish har ju sett hetare ut än någonsin på sistone och var nära både mot Brynäs och Linköping. Kommer det i morgon så vet jag minst en gnagare på läktaren som kommer att få ett barnsligt glädjefnatt.

I morgon ser jag, som vanligt när det vankas helghockey nuförtiden, matchen från kortsidan och AIK:s Kids Zone.

* * *

Baloo har gnällt och klagat oroväckande lite på sista tiden. Ett tecken så gott som något på att AIK spelar hyfsad hockey. Men samtidigt lite oroväckande. Vanligtvis är det nämligen så att ju mer Baloo gnäller och klagar - över uppspelen, tempot, McDonell, det dåliga powerplayspelet och så vidare - desto bättre brukar Gnaget börja prestera. Nu sitter han mest och småmyser under matcherna på Hovet och det kan aldrig vara bra i längden. Har AIK månne nått sin peak?

Som tur är kommer Sussie med lillsuspens orkester till stan i morgon och det brukar få fart på gubben. Baloo har sina hatobjekt precis som alla andra. Särskilt smått åldrade gnällspikar från landsortslagen brukar kunna få sin beskärda del av glåpord muttrade efter sig. Jag är inte helt säker men jag tror faktiskt att Niklas Sundström placerar sig tämligen tätt intill Pelle Prestberg i toppen av Baloos lista över bespottningsvärda bonnlurkar.

Återstår att se om Baloo behagar bidra med ett uttömmande svar på detta. Kommentarsfältet är öppet für alle.

* * *

Till sist: Som stenhård stockholmare med stake och stajl har jag så oerhört svårt att ta HV71:s klapp- och klanghörna på allvar när den i unison målbrottskör ägnar delar av matchen åt att skandera "Solna-tattare". Störtlöjligt. Jönsköpings gosskör borde kunna bättre.

HV71 - AIK 2-3

2012-01-12T22:36:00.003+01:00

Det bästa med att AIK vann i Kinnarps Arena var att det fick tyst på de där jävla klapporna.

Balls of the Boris

2012-01-11T21:56:00.007+01:00

För ett par månader sedan blev jag, föga överraskande, utnämnd till expert. Som vana besökare av Black Boris kanske märkte så steg denna utnämning mig snabbt åt huvudet. Jag fick fett höga tankar om mig själv, såg mig plötsligt lite grann som hockeybloggarnas svar på Jan Guillou. Jag fick hybris och halvbång på en och samma gång. I ett par veckors tid gick jag runt och jäste och väntade på att få ett samtal från TV4 eller Rosa Bladet. Som den expert jag innerst inne alltid vetat att jag varit räknade jag kallt med en egen TV-show, en videoblogg och inte minst lite sjysst snabb deg. Det var dax för Boris att casha in!

Trodde jag. Men samtalet kom aldrig. Jag som hade sett fram emot att välja och vraka mellan buden, gå på röda matten och bli bundis med Boorken, fann mig snart villrådig och vilsen, irrandes omkring i min egen bloggbod. Jag var en expert utan show. En cool kille utan krönika. En Boris blott bloggandes inför blygsam besökarskara. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag odla mitt varumärke? Vilka grepp skulle jag ta till för att en gång för alla bli Boris med svenska folket?

Jag tänkte och tänkte och tänkte mig trött. Kom inte på någon strålande idé. Gick istället ner mig och in i väggen av de inre och yttre kraven på att leverera. Därav det abrupta bloggavbrottet veckorna före jul! Knäckt, krossad och knäsvag abdikerade jag från min tron som missbelåten expert. Jag sa till mig själv: Det är inte mödan värt. Får man ingen TV-show kan det lika gärna vara. Varför ska jag bjuda på gratis expertanalyser när andra badar i pengar och får basta med Challe B...? Boris blev bitter. Besviken och bränd.

* * *

Men så för ett par veckor sen kom jag på't! Som en blixt från klar himmel slog snillet till i skallen och ballen. Jag skulle börja med en lista. En sån där lista som alla riktiga experter har nuförtiden. En lista där jag listar grejer och prylar och annat smått och gott som jag, bara jag, listat ut är värda att hamna på en lista.

Listan måste naturligtvis ha ett namn. Jag tänkte på alla experter jag inte känner men som jag känner igen när jag ser på TV och det slog mig att nästan alla kallar sina listor för något fränt och fräckt som mer eller mindre rimmar väl med deras namn. Typ Being Boork, Rena rama Renberg, Chilla med Challe och Rönnqvists Hockeyrunk.

Efter att ha funderat och begrundat och vägt det ena alternativet mot det andra bestämde jag mig ikväll för vad min lista ska heta: Balls of the Boris! På Balls of the Boris hoppas jag med jämna mellanrum kunna presentera aktuella hockeyrelaterade grejer som får det att rycka lite extra i borisbaguetten. Jag smygstartar med att avsluta detta extremsköna inlägg med en första fallossalt genomtänkt lista.

Balls of the Boris (20120111)

Plats 3: Slaka aka Cluben

Elitseriens minst målkåta lag är äntligen tillbaka där de hör hemma, i bottenträsket. Boris hoppas att de åker ur och att Jämtin i sin tur packar trunken och flyttar hem. Anderas skulle garanterat trivas i lag med Dicken. Båda har nämligen lika lockigt och läckert hår.

Plats 2: Joakim Thelin

Mats Thelins son som skördat stora framgångar med AIK:s J20-lag i höst och vinter. 16 mål på 27 matcher blev det i J20 SuperElit Norra men det är inte därför han är med på listan. Nej, det som denna gång kvalificerar Thelin är hans nya smeknamn, myntat av en kul kolsäck jag känner: Halv-Bång.

Plats 1: Richard Gynge

Elitseriens skönaste och mest potente målspottare är underbar att skåda. En mästare på att smyga upp bakifrån och dunka på. Varje gång Gynge klappar med klubban vet man att det är nära. Jublar orgasmiskt i samband med sina mål. Klart att han gör, killen älskar ju att scora!

Jämtin, Jämtin, ditt gnagarglin

2012-01-10T23:30:00.006+01:00

Jag ville skriva om Fredrik Carlsson och om hans första fullträff ikväll. Men Slakas Norrena stod i vägen, så det blir mest gnagarglin och gnäll. Men först ett rejält gnagarflin.

This one is for Andreas Jämtin:

(Inspirerad av Berit - Sveriges bästa speaker - tänker jag i detta inlägg översätta - translate - allt väsentligt innehåll till engelska så att även våra transatlantiska stjärnspelare förstår. Utifall att de skulle råka slinka in, menar jag. In case they happened to drop by.)

Andreas Jämtin är ett gnagarglin. Jag har länge velat ha honom tillbaka i Gnaget, hade faktiskt visst hopp om att det skulle bli så också, men det var innan han skrev på ett låångt kontrakt med Cluben. Efter kvällens uppvisning visste fan om jag någonsin vill se honom på Hovet mer överhuvudtaget. Psykbrytet som gick ut över Stefan Johansson var fegt, fult och fantastiskt korkat. Dessutom renderade det i ett psykbryt på läktaren; Boris blev Greken för ett par sekunder.

Jämtin har uppenbarligen inte alla hästar hemma - he has not got all the horses at home - och hans impulskontroll tycks det vara sämre ställt med än på länge. Han uppför sig på isen ungefär som en annan gör när dammsugaren krånglar samtidigt som det ringer på dörren och Jehovas Vittnen står i farstun. Det har hänt och jag bad dem dra åt hevete. It has actually happened and I begged them go to hell. Det är kanske jobbigt att spela i ett skitlag. Maybe it's hard to play for a poor team. Men det ursäktar inte idiotin.

Jämtin blir förhoppningsvis avstängd ett par matcher. I så fall har han gjort Gnaget en tjänst större än på många år. LHC är ett av lagen som AIK kan och bör ha bakom sig när serien är färdigspelad. De behöver sitt svin på isen. Det är precis som Johannes Salmonsson skriver på twitter: "Jämtin e en grym hockeyspelare men väldigt korkad." Jämtins dumhet kan bära Linköpings Hockey Club hela vägen ner i kvalserien. Ingen skulle jubla mer än jag om det blev så.

Nu skulle jag vilja veta om Jämtin har en sån dära nedflyttnings-klausul i kontraktet. Du är välkommen hem när du vill, Andreas!

Wall Of Honour

2012-01-08T20:46:00.001+01:00

Inspirerad av AIK:s historiegrupp har jag bestämt mig för en alldeles egen Wall Of Honour. Det blir en vägg som förhoppningsvis kommer att fyllas på med jämna mellanrum. På BB:s Wall Of Honour platsar endast AIK:are som på olika sätt gjort ett speciellt avtryck i mitt svarta hjärta, spelare och annat löst folk som än idag dyker upp i mina dagdrömmar, som stör min nattsömn eller som på andra sätt skapar lust och olust i min växelrika vardag.

Först ut är en före detta fethet gnagare som på sin tid fick mitt hjärta att slå och min tonårssparris att stå. Jag snackar hjältarnas hjälte. Jag snackar iskall import, slovak på Z, överbetald utfyllnad de luxe. Nej, jag snackar inte Zzzednik. Gnagare nummer ett på BB:s Wall Of Honour är ingen mindre än eder ödmjuke bloggares stora idol och förebild. Mannen, myten, legenden:

#31 Boris Zabka!

Boris Zabka var såå dålig. Han var så dålig att man inte kunde låta bli att älska honom. Totalt ofarlig framåt, tämligen orörlig bakåt. På 49 matcher i Elitserien, den hemska säsongen 2001/2002, lyckades Big Boris göra noll poäng. Däremot klarade han av att dra på sig hela 110 utvisningsminuter, vilket mig veterligen fortfarande är gnagiskt klubbrekord under en säsong i Elitserien.

Sitt första och hittills enda mål i AIK sparade Boris till säsongens minst betydelsefulla match.

I kvalseriens sista omgång, inför 460 betalande åskådare på Hovet besegrade ett redan avsågat Gnaget gästerna Björklöven med 5-3. Matchens sista mål gjordes av Boris sedan Björklöven i jakt på kvittering tagit ut keepern. Faktum är dock att pucken aldrig var inne. En motståndare hann kasta klubban och lyckades därmed hindra Boris från att skjuta, varför domaren i enlighet med reglerna dömde mål. Signifikativt, som experterna brukar gilla att säga.

Läs även:
Matchreferatet från AIK-Björklöven
"Boris Zabka - slovakisk back i AIK"
(kort presentation + intervju med nyförvärvet, hösten 2001, i vilken Boris bl.a. berättar att han är en offensiv spelare)

En del av mitt hjärta

2012-01-07T17:06:00.004+01:00

En meningsfull konversation på Bättre Lasses f.d. hockeyblogg (numera forum för folk från Fjollträsk) fick mina känslor i svall. Och plötsligt insåg jag varför det blivit så svårt att finna inspiration och bloggarlust i höst och vinter. Det är Kringelknuttens fel. Mannen vars fina fasta former satte fart på mig och mina små hormoner. Hans hockeyhjältar befinner sig sedan ett par månader en trappa ned. Kringelknutten själv har slagit sarg ut och gått och blivit Poppen med hela syrianska folket.

Tomas Ledin har redan tagit den till fulländning så jag överlåter till honom att uttrycka min innerliga känsla för Knutten.

Vad gör du nu för tiden...?

Forgiven, not forgotten

2012-01-06T20:01:00.007+01:00

Jag har under en längre tid (läs typ hela säsongen) känt mig besvärad och grinig i samband med AIK:s bortamatcher. Tycker inte ens att det är kul att se matcherna längre, blir mest frustrerad och irriterad. Gårdagens kalkoninsats i Linköping bröt inte mönstret direkt. Tvärtom. Första perioden var rent ut sagt usel. Till och med Fredrik Carlsson såg vilsen och yr ut. Stefan Johansson och Jonas Liwing turades om att leka hej kom och hjälp mig och Daniel Bång var fullständigt osynlig.

Jag är för lat för att orka ta reda på hur många gånger Roger Melin har tvingats ta time-out i början av bortamatcherna men något säger mig att det är alldeles för ofta för att vara sunt.

Bortatabellen bekymrar mig en smula. Endast tre trepoängare på sjutton försök är... inte särskilt bra. Det är faktiskt bara Frölunda som är sämre.

Fanns det något postitivt att ta med sig från Linköping? Nej.

* * *

Min svärmor har en sån där gammal handsydd sak på väggen som gamla tanter brukar ha. Jag brukar stanna upp framför den ibland och reflektera över livet. Så här står det på den:

"Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta."

Det är så klokt och käckt formulerat tycker jag. Man blir liksom lite djup när man ser den där väggprydnaden. Man inser att livet är så mycket mer än hockey och rajtan tajtan. Man får distans till vardagens måsten och bekymmer. "Lär dig livets stora gåta..."

Jag kommer att tänka på Rikard Franzén. Frazze Tyson. Och jag minns alla fina stunder. Jag minns när han täckte skott med hela käften en kväll i Globen mot HV71. Jag minns när han lyfte buren mot Boden så det blev straff. Jag minns när han gav diverse djurgårdare en smocka i schimpanseriet. Det var tider det. Sen gick det utför och åt helvete. Men den förlorade fånen kom tillbaka.

Du är förlåten Frazze men inte glömd. Som i en Corrs-låt från 95: Forgiven, not forgotten.

Djupt, som sagt.

Men livet stora gåta: "Älska, glömma och förlåta" var det ju. Till min stora besvikelse har jag fortfarande inte lärt mig hela gåtan. Älska och förlåta, det är min pryl. Det där med att glömma är liksom lite svårare. Min minnesbank är som en gammal elefants, trots att jag fortfarande är både ung och viril. Hjärnan suger fortfarande åt sig som en svamp. Jag kan på kort sikt knappast räkna med någon begynnande senilitet. (Har idag hört på nyheterna att det börjar runt 45 men dit har jag alltså en bra bit att vandra.)

Så jag lever här med mina minnen. Av tider och hjältar som flytt. Men varför sörja tider som passerat när allt det bästa är det som är nytt?

* * *

Gårdagens skitmatch är ett minne blott. Eftersom det berömda matchprogrammet alldeles uppenbart är konstruerat av ett tvättäkta hockeypucko så får jag dock - precis som alla andra gnagare - vänta ett bra tag på att få se mitt älskade lag in action igen.

Som tur är spelas det J20 på Ritorp i helgen. Kanske ser jag en match eller två. Juniorhockey har ju blivit så jäävla populärt.

Boris 3 år

2012-01-05T17:05:00.000+01:00

Det har varit dålig sprutt på bloggeriet på sista tiden men kanske kommer det igång nån gång som Bång. I alla fall så fyller BB år idag. Som present vill jag ha tre mål, tre poäng samt minst tre trevliga kommentarer. Allra helst vill jag dock ha en Wall of shame på Hovet för samtliga medlemmar i AIK:s så kallade historiegrupp. Avslutar med en skön sång som handlar om mig och min förträfflighet.

Boris 14 år

2012-01-03T22:05:00.003+01:00

JAG ÄLSKAR DANIEL BÅÅÅÅÅÅÅNG!

Vi är överallt!

2012-01-03T10:02:00.000+01:00

Trots att jag är en fett upptagen man i mina bästa år har jag tid att leta uppslag till intressanta och folkbildande blogginlägg. Imponerande! Idag ger BB ett smakprov på hur vi AIK:are skildrats i svenska filmer och TV-serier. Varning för starka bilder och budskap!

Vi börjar med Rederiet. Fantastiskt klipp med två välrenommerade skådisar i högform. Bästa replikskiftet:

- Vad håller du på med då, TV-spel eller?
- Nej, jag skriver en bok faktiskt.
- Om AIK...?

Klipp två är från den kolossalt genomtänkta filmen Yrrol. Johan Ulvesson bör ej förväxlas med Martin Sevc, även om likheterna är slående, åtminstone för en blind.

Det tredje klippet är skrämmande nog hämtat från en barnfilm! Och vi börjar nu skönja ett mönster: Återigen framställs AIK:are på ett allt annat än fördelaktigt sätt.

Var ska detta sluta...?

Jo HÄR, med den mest minnesvärda fiktive AIK:aren av dem alla, uppfinnaren från Sundbyberg. Det var för övrigt han och ingen annan som en gång i tiden kom på den briljanta idén att AIK skulle lira hockey i KHL. Efter en längre utläggning frågade dock mannen på patentverket hur det skulle gå till att fylla Globen fyra gånger på åtta dagar (spelprogrammet ser ut ungefär så i KHL) varpå uppfinnaren så klart svarade: Tänkte inte på det.

Det kan vara värt att slänga in en liten länk till ett Bajen-klipp också. Till skillnad från ovan nämnda skildringar av AIK:are är detta klipp faktiskt varken särskilt fördomsfullt eller missvisande.

Bye bye!

Brunett-Balle diggar Kinch och laddar fett

2012-01-02T19:18:00.003+01:00

Det bor en Boris i mitt blod. Han är laddad och tänd. Det bor en Boris i mitt blod. Han är taggad och spänd.

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om det är en bra idé att börja blogga igen men jag ska göra ett tappert försök, tänker jag och smattrar på tangentbordet likt en annan Brunett-Balle.

Jag rivstartar med ett osammanhängande inlägg om Dicken, ditten och datten.

Låt oss börja med med en slags orgasm.

Ååh, jag säger som Micke Renberg: Åååh, vad det är sköönt med hockey. Ååh, vad bra det känns. Åååh, Chris, ser du så fint de spelar, åååååååååh.

Va är det frågan om...? Har samtliga svenska kommentatorer gått i Wikegårds gap-och-skrik-skola? Herregud.

Man nyårslovar familjen att man INTE ska skrika, gapa, vråla och skråla mitt i natten. Man lovar att inte väcka den sambo som sover. Man håller sitt löfte och man kniper som värsta lösmagen en varm och svettig dag i juni - i Vadstena! - och man sitter där i soffan och lider, ja, man lider sig igenom en junisfjunismatch, och man håller alltså käften fastän man inget hellre vill än att släppa loss och släppa lös, och vad händer? Vad händer? Chris (hur kan man heta Chris?) och Fjantiga Renberg gapar och tjuter som vore de två brunstiga jag vet inte vad en erotisk kväll i Calgary. Kramas och bär sig åt.

Man blir mållös.

Men det blir inte Sanny Lindström. Nänänä, inte Sanny inte. Han njuter av att höra två vuxna karlar bära sig åt i en svettig studio bortom Atlanten. Så till den milda grad att han känner sig manad att hylla gaphalsarna via twitter.

Dessa twittrande hockeyspelare. Ett kapitel för sig. För att inte tala om Fahlander. Vilken soppa! Vilken sopa!

Dicken gör en bra mycket bättre säsong än i fjol. Finns inte så mycket mer att säga om den staken.

Dicken II finns det mer att säga om. Men jag passar. Nöjer mig med ett antagande: Heter man Dick Axelsson får man kanske räkna med att folk hakar upp sig på ens kroppsdelar.

Datten så: AIK-Brynäs i morgon. Redan klockan 17 släpps pucken på Hovet. Veteranmatch står på programmet. Fett upphetsande naturligtvis. Jag går dit enbart för att få höra Lasse Kinch och Ankan Parmström kommentera spektaklet. Lasse Kinch. Snacka om att man saknat honom alltså. Det var kanske inte bättre förr men det var mer kinchy. Åååå vad bra det kändes då.

Edit 19:44
Vem kunde ana att en underskattad schlagerdonna kunde inspirera till ett sådant stordåd? Jag är tillbaka på banan! Tacka Anna Book för det.

AIK

2011-11-22T12:39:00.000+01:00

och Djurgårdens IF IF
http://stats.swehockey.se/

Det finns en morgondag

2011-11-21T22:06:00.000+01:00

Christian Sandberg var så bra ikväll att jag nästan känner mig sugen att börja blogga igen.

Överallt (men inte på Hovet)

2011-10-20T12:02:00.002+02:00

Det har väl knappast undgått någon med lite hockey i blodet att AIK lockar fett mycket publik nuförtiden. Det är rena partystämningen på Hovet i år. Man får akta sig i periodpauserna, risken för att man ska bli omkullsprungen av hockeysugna gnagare är stor så stor. Kaffet och mazarinen bör man inhandla innan perioden tagit slut om man vill hinna få det goda i kroppen innan zebran släpper pucken igen. För att inte tala om den prisvärda korven. Måste man urinera så får man stå i milsvida köer (om man inte gör som Boris och snällt frågar tjocka Bosse om det går för sig att pinka i kors). Ja jävlar, vad det är livat på Hovet. I tredje perioden mot Växjö kunde man sånär höra en klubbnål falla. Så pass skön och uppiskad stämning var det.

Det är bra drag, brukar jag säga till Baloo när det är packat som värst. Ja, verkligen, brukar han svara uppgivet.

Det mest upprörande med höstens publika fiaskon är inte att Hovet gapar ilsket tomt. Eller att AIK:s spelare (och ledare) genom sitt emellanåt bedrövligt passiva uppträdande på isen (och i båset), till exempel senast mot Växjö, gör sitt bästa för att inte locka folk till matcherna. Det mest upprörande är inte heller att alla de gnagare som är jävligt sugna på att se hockey så fort det vankas derby eller slutspel inte dyker upp under de minst lika viktiga seriematcherna mot till exempel Frölunda, Luleå och Skellefteå. Nä, det allra mest upprörande, kära läsare, är att min grånade vän och kamrat Greken håller sig undan. Det gör mig ledsen och besviken. Därför får han nu klä skott för min frustration:

Faan Greken, fattar du inte att jag saknar dig på matcherna? Fattar du inte att Bång och kompani skriker efter ditt stöd. Fattar du inte att zebran behöver en grekisk blåslampa i röven för att börja agera hemmadomare som sig bör? Det här håller inte. Börjar du inte göra mig sällskap på matcherna snart så kommer det att gå åt helvete alltihop. Här försöker AIK växa i kostymen och så är du inte här och matar på. Som det ser ut just nu så håller AIK - snarare än att växa sig stora och starka - på att krympa till en liten kotte utan sprutt. Den drar ofrivilligt ihop sig. Det blir som när man tvångsdoppar en uppstånden åderpåle i ett vinterbad. Vaken är livsfarlig! Gnaget är under isen! Greken, hör du mig...?

Nä, det är inte Greken som ska hängas. Men faktum är att om inte fler AIK:are börjar visa hjärta och intresse för hockeyn så kommer klubbens tillvaro i Elitserien att än en gång bli kortvarig. Det håller inte i längden att snitta ca 4000 pers per match (hemmaderbyn borträknade). Det håller inte att hålla hov inför de närmast sörjande och några till. Storsatsande klubbar med publik i ryggen knackar på dörren. Växjö är redan på väg att etablera sig i finrummet. Malmö står troligen på tur. Om AIK ska kunna hävda sig i konkurrensen så måste man helt enkelt bli bättre på att locka folk. För det ena ger det andra; publik ger sponsorer som ger pengar som ger spelare som i sin tur ger ännu mer publik. Och så vidare. Det behöver man inte vara Einstein för att förstå även om det ibland kan behövas en liten reminder. Vi är alla en del av soppan, som faktiskt blir bättre ju fler som är med och kryddar den.

Hur AIK ska bära sig åt för att locka ny och gammal publik till Hovet vet jag inte. Boris sitter inte på några enkla lösningar. Men en sak tror jag är elementär: AIK Ishockey behöver bli bättre på att i dialog med de organiserade supportrarna styra upp evenemangen. VIP och säsonskortsinnehavare i all ära men det är inte vi som skapar tryck och större efterfrågan. Det är inte vi som får unga, hungriga fans att vallfärda till Hovet. Fråga inte bara vad supportrarna kan göra för AIK, fråga också vad AIK kan göra för supportrarna.

Grejen med såna som jag är ju att vi går på hockey oavsett vilka kampanjer eller erbjudanden som presenteras. Intresset finns redan där och förståelsen för folk som inte gillar hockey är det inte alltid så väl ställt med. Jag är alltså ett enkelt hockeypucko som har fullt upp med att försöka finansiera mitt eget årskort. Jag vet förstås att AIK jobbar på att marknadsföra sig och att man verkligen försöker dra folk till matcherna. Problemet är att det går väldigt trögt. Och med framtida poliskonstnader så kommer det att bli ännu värre. Priserna kommer att stiga, ännu färre kommer att anse sig ha råd att gå på hockey. (Det är för övrigt dyrt som det är redan idag.) Men om det överhuvudtaget ska bli lönsamt för AIK att spela så kallade högriskmatcher inför publik framöver så krävs det större uppslutning överlag. Ett fullsatt Globen mot Dif må vara hett och efterlängtat, men det får inte kosta mer än det smakar.

Jag är tyvärr varken välbärgad eller särskilt inflytelserik och mitt nätverk är allt annat än stort. Någon supporterklubbsgnagare har jag aldrig varit, kommer sannolikt heller aldrig att bli. Mitt blygsamma bidrag till ett ökat intresse och fler sålda biljetter kommer därför ~~även fortsättningsvis~~ att bestå av inlägg som detta. Men om jag med min blogg kan bidra till att åtminstone en grek eller två känner sig lite mera manade att besöka Hovet för att en aning mer frekvent än tidigare se Gnaget spela hockey så är det naturligtvis bättre än ingenting. Som man brukar säga: Många bäckar små bildar AIK.

Efter AIK - Växjö

2011-10-19T10:34:00.018+02:00

AIK

Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och zebran signalerar och utvisar Daniel Bång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyss till Golden Hill
Och stå upp i en segersång
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på neon och betong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden här studerar jag, här har jag min praktik
Här har jag mitt gnagarsällskap, min marknad, min musik
Jag talar om min arvedel, mitt lag och min säsong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill slippa imbecill
Gratisätare med jargong
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på polis och batong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här bloggar jag om kärleken i stora runda ord
Här blottar jag mitt hjärta som är svart som åkerns jord
Och andra kinden vänder jag till i min ljugarsång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om ens hjärna slår till med önskan och vill
Göra slut med en klagosång
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på denna följetong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Ballad om hundra år

2011-10-18T01:02:00.001+02:00

Janne Karlsson är välbekant,
mången gång har han nån förbannat.
Och om allt han har sagt är sant
är han en så upptagen man,
att han knappast kan ha tid till annat.
Han har sagt mer än en man förmår,
fast även han har Hovet stannat,
men vad gör det om hundra år? Sicket original

Snutbeslut

2011-10-17T19:44:00.015+02:00

Om man vill verka resolut

så bör man nog inte ta beslut

som får en framstå som helt slut

i huvudet och i akut

behov av hjälp via tribut

Ty den som råkar illa ut

kan komma att slå helt bakut

och råka lägga ord i trut

som han höll inne med förut:

Förbannade jävla dumsnut!

Läs även:
AIK första klubb att betala polisnota / Här är kostnader för polisbevakningen / "Måste lägga ner verksamheten" / Pengarna måste tas ur sportslig plånbok /Kulturborgarrådet kritisk till polisen / Polisnotan hotar stockholmsidrotten / AIK Hockey hotar lägga ner /TV: AIK rasar mot den nya derbynotan: "Det finns inget sunt förnuft" / Polisen: "Vi avser att ta betalt för det som är i direkt anslutning till arrangemanget" / Polisen ska ta betalt i Stockholm / AIK överväger tomma läktare / "Vi vill lägga resurser på det förebyggande arbetet"

För kärleken till spelet

2011-10-17T01:21:00.004+02:00

Det var dagen då the one and only Kenny Pavey tog ett känslosamt farväl av Råsundas publik och jag var inte där. Det skäms jag inte ett dugg för. Livet förändras och prioriteringarna därmed.

Det handlar om att prioritera. Prioritera, prioritera, prioritera, som Elling säger till sin kompis Kjell-Bjarne i en underbar scen i den här filmen. Jag har suttit och stått på Råsunda tillräckligt många gånger genom åren för att förstå varför en eftemiddag på Ritorp kan te sig både trevligare, roligare och betydligt mer spännande än en dito på södra sitt. Idag tog AIK:s J20-lag emot Leksand på Ritorp. Jag var där. Min lille grabb var där. Bosse Berglund, Mats Thelin och Anders Gozzi var också där. Och min vän Eddie var där, icke att förglömma. Jag vill påstå att han är en av AIK Hockeys största och mest inbitna supportrar. Dessutom utrustad med läsplatta. Under försäsongen gav han mig ett baconlypsyl i present. Bara en sån sak.

Det skönaste med att se på J20, om ni frågar Boris, är att man inte behöver bli så jävla nervös. Elitserien är ju annars lite grann som en enda lång pärs. Visserligen härlig på många sätt men inte desto mindre jobbig. Varenda pinne är av vikt, mer eller mindre varenda match ger upphov till magont och frustration. Jag njuter och lider mig igenom matcherna. Drömmen om slutspel och avgörande final är lika stor som mardrömmen om botten och upprörande kval. Så är det nu inte riktigt med J20. J20 är naturligtvis också viktiga matcher, inte minst för de direkt inblandade, men för en annan är det inte riktigt så viktiga matcher. J20 är mer att skåda framtiden, att se frisk och frejdig, fartfylld hockey. Det är att se hockey som ger hopp om en ljus morgondag. För AIK men också för hockeyn i stort.

Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte sådär jättemycket av dagens match. Det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. Leksands buss till exempel, vit och blå och med ett STORT märke på. Och så fanns det hockeymål som man kunde leka Viktor Fasth i. Och så cafeterian så klart. Där kunde man fika och se på hockey på en och samma gång och om man mot förmodan tröttnade på liret kunde man närsomhelst dansa en spontan AIK-dans inför övriga lättroade gäster. Musiken i spelavbrotten inbjöd till uppvisning. Och om man tröttnade på att pausen aldrig ville ta slut mellan andra och tredje perioden så kunde man för all del gå in i hallen intill och se Solna HC - i dräkter som på pricken med undantag för loggan liknar Philadelphia Flyers - spela träningsmatch mot Stortorparna.

Ja, det fanns mycket spännande att upptäcka i och omkring Ritorps ishall denna soliga, vackra höstsöndag. Tillräckligt mycket för att göra en fotbollsmatch på Råsunda tämligen ointressant.

Men hur gick det i matchen då? Jovars, AIK vann över Leksand med 4-3 efter förlängning. Dessförinnan hade de svartgula grabbarna, tack vare en imponerande uppryckning i tredje perioden, hämtat in ett tvåmålsunderläge. I hallen trängdes fans med föräldrar, NHL-scouter med lovande junisar fjunisar, gnagare med leksingar. Där var ett hundratal hockeytokiga människor, alla med olika bakgrund och olika typer av koppling till lagen och spelarna som gjorde upp på isen. Vi var alla där för att se hockeyns framtid. Och för att kärleken till detta underbara spel är större än vad många AIK:are som sällan eller aldrig sätter sin fot på Hovet någonsin kommer att förstå.

Läs även:
Svängom med masar

15 oktober

2011-10-15T22:54:00.002+02:00

Vid chiffonjéklaffen en jämngrå kväll.

*

I en av smålådorna hittade jag nyss en liten bloggpost, i vilken det stod skrivet några ord med min egen sköna stajl, sådan den var för ett antal år sedan - för varje bloggares stajl förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för honom själv, men ändå lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna och själen samt den ständigt återkommande ballefjongen.

Det stod skrivet:

"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har snott?

Minns inte.

*

De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta på min plats på Hovet och höra AIK-sångerna från klacken för att känna ett fett om än visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över våra motståndare och låta kröna kvällen med ett mål i tom kasse.

Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann pucken? Isidor uppfann AIK och trettio år senare började AIK spela hockey, men vem uppfann pucken? Vem uppfann klubban? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på Håkan: Loob, numera karlstatös. Han kokade kaffet lila. - Och den drummeln som satte första kassen i Jönsköping för att gnagarna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står mig veterligen än och flinar i fejan på Fasth.

*

Han vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Han vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

*

Läs även: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Snoppmätartävlingen

2011-10-14T20:19:00.000+02:00

Hej och hå, stå på tå
Sikta, ladda, skjut från blå
Hej och hå, kämpa på
Dikta, sladda, låt det gå

* * *

Idag tog jag en liten promenix upp till hockeyförbundets gröna hus bortom Globen. Där jobbar en kille som jag känner. Han är bra på mätningar och uträkningar av olika slag. Han hälsade glatt och sa: Nämen tjenare Boris, är du ute och spatserar igen. Japp, sa jag och halade fram den. Jag tänkte att jag skulle utmana dig på en liten snoppmätartävling. Det var ju så länge sen. Min bekant blev förstås lite paff. Det är inte varje dag man blir utmanad på duell nuförtiden. Min framfusighet till trots; efter ett par sekunder fick han ordning på hakan som han alldeles nyss tappat. Han tog sig an utmaningen som en man. Or as we say in Sweden: as a man. Liksom en annan lät han således sin lille vän möta dagens ljus.

Tävlingen var snart igång. Där stod vi nu, två välpolerade bohemer med kalsingarna på halvstång. Man mot man på ett möblerat kontor i Johanneshov. Stämningen var plötsligt allt annat än uppsluppen.

Det blev en holmgång som hette duga. Min välhängde kombattant inledde tämligen starkt, det svängde och slängde i grenverket. Uppmuntrad av sin i sammanhanget relativa manlighet tittade han malligt på mig och mitt i jämförelse blygsamma underjag. Han flinade sturskt. Jag tänkte: Om jag inte gör nåt snart så blir det torsk och förnedring av det här. Jag måste upp, upp, upp i banan. Jag testade med en skön och springsteensk trudelutt. Come on up for the rising, nynnade jag för mig själv. Men det funkade ju inte. Desperat började jag därför att leta i minnet efter gamla kärlekar. Plötsligt kom jag att tänka på Pernilla Wahlgren och låten Tänk att få vakna. Med ens väcktes den nödvändiga och efterlängtade lusten. Boris blev Bångus, brunstig och grann. Min medtävlare fick i ett slag se sig akterseglad med flera millimeter.

Jag höll stånd och stod på. Och efter en "visuell bedömning" kunde vi enas om ett resultat: Min pille var större än förbundspolarens snille.

* * *

Hej och hå, hög nivå
Får en känna viss åtrå
Hej och hå, stora små
Står upp för vårt AIK

* * *

Läs mer om "visuella bedömningar" i Sportbladet. Tidningen för oss som tycker att verkligheten ibland överträffar dikten.

Tack Sportbladet

2011-10-14T09:17:00.003+02:00

AIK Fasth

Mannen som kommenterade gårdagens match mellan Växjö och AIK hade uppenbarligen ägnat eftermiddagen åt att lära in ett nytt och fräscht ord. Typ varje gång som vår Viktor sög åt sig en puck i Vida Arena sa han: "Och pucken går rakt upp i kombinatet på Fasth."

Black Boris vill inte vara sämre. Härmed vill jag framföra ett tack till Sportbladet. Tack för att ni hjälper mig att utveckla mitt språk. Och tack för att ni ger mig verktyg och material som möjliggör ett skönt och fortsatt innovativt bloggande. Abrahamsson och Ros: I love you!

En kombination av figur och format
En presentation av lösryckta citat
En innovation som ger upphov till prat
En komposition som kallas kombinat

Växjö Fakers

2011-10-13T12:20:00.029+02:00

Försöker komma på något mustigt och lustigt och lagom elakt att skriva om Växjö Lakers inför kvällens match. Men det knyter sig.

Här har vi en nykomling som inte bara har tagit sig upp i smöret på ett sätt som åtminstone i vissa avseenden påminner om den resa som Gnaget gjort. De historiska parallellerna lyser naturligtvis med sin frånvaro, även om både Växjö och AIK på senare år har rest sig ur konkursmässighetens djupaste dalar. Men viljan att ta steget, att utvecklas och växa i den så berömda och frekvent omtalade elitserie-kostymen är välbekant. Växjö har tacklat säsongsinledningen med den äran. Som väntat, om nån frågar Boris. Frågan är förstås om de ska hålla hela vägen. Den enda slutsatsen man kan dra just nu är att de har gjort det bra. Hittills. Bättre än AIK så här långt, både sett till Gnagets insats under hösten i fjol och i år. Men att för den sakens skull kalla Växjö Lakers för ett kanonlag vore kanske att ta i.

* * *

Så här skrev jag om Växjö Lakers i BB:s elitserietips 2011/12 som publicerades för idag exakt en månad sedan:

11. Växjö
Börjar bra och är på slutspelsplats efter halva serien. Sedan rasar det. Mycket mål i baken, allt färre framåt. Janne Karlsson får ett par patenterade psykbryt men Växjö kvalar sig kvar till slut.
BB gillar: Janne Karlsson och Lakersbloggen.
BB ogillar: Det nya märket. För tankarna till boooring Baloos Arsenal.

* * *

Jag ser i dagsläget ingen anledning att ändra i utgångstipset ovan. Säsongen är som bekant lång och fortfarande har elitserielagen bara hunnit känna så smått på varandra. Det är inte nu som Växjö Lakers ska vara som sämst.

Kärleken förde oss samman

2011-10-12T22:02:00.004+02:00

Leksands IF

Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.

Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.

Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.

Var var jag...?

Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.

Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?

Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.

Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!

Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.

Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.

Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.

Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.

Frölunda - AIK 3-2

2011-10-12T00:10:00.002+02:00

Torsk utan Fish uti Sillstryparland

Hockey är en konstig sport. I nästan tre hela perioder satt jag och grinade över hur förtvivlat svårt AIK hade att komma in på mål och skapa chanser. Sedan sa det bara PANG två gånger om och plötsligt kände jag mig lycklig, lycklig igen.

Men det var frustrerande att sitta och glo. Hur omöjligt kan det vara liksom? Precis som mot Luleå har AIK i år oerhörda problem med att komma till mot Frölunda. Man är målkåta men impotenta. Fast man försöker så blir det nästan aldrig riktigt hett. Man kämpar, kämpar och kämpar och man sliter och rycker och drar men det är smärtsamt uddlöst och motigt mest hela tiden. Och tiden rinner iväg. Plötsligt står det förbannade matchuret på 16.45 i tredje perioden och man börjar bli desperat på riktigt. Fan, ska vi inte få scora ikväll heller?

Första perioden var ändå bra sett till spelet och laginsatsen. Men i andra satte Frölunda fart och då hamnade Gnaget på hälarna. Redan i periodens andra byte small det bakom Fasth. Dessförinnan hade Sandberg, Bång och Dicken med flera lufsat in på isen lagom slappa, sega och sena. Hemmaspelarna, som lät bli att byta, fick stå och vänta lite för länge inför en tekning i AIK:s zon. När pucken väl släpptes vann visserligen Sandberg den men därefter blev det ändå skit med allting. Frölunda låste fast pucken i zon, etablerade tryck och gjorde förstås 1-0. Trettiofyra sekunder in i andra perioden!

Jaha, tänkte jag. Det blir en sån där kväll igen. En sån där kväll när gnagarna mentalt är kvar i omklädningsrummet och låter matchen gå åt helvete. Suck och stön och aftonbön. Gonatt Gnaget. Vakna!

Naturligtvis gjorde Frölunda småningom också 2-0. Sedan hade de bud på trean. AIK skapade väl ett par halvfarliga lägen framåt men totalt sett så var insatsen kass. AIK:s andra period var faktiskt så dålig att jag övervägde att byta kanal och se på fotboll istället. Men det gjorde jag alltså inte. Istället bestämde jag mig för att bita ihop och hoppas på en vändning. Det skulle dröja till en bra bit in i tredje innan Gnaget fick utdelning. Ett powerplay, spel fem mot fyra. En uttagen målvakt, spel sex mot fyra. En Gynge i slottet - PANG! En kort stund senare: Toblerone. Keepern ut igen. Därefter en Bång i slottet, passning till Videll - PANG! Inte särskilt välförtjänt, inte särskilt rättvist, men väldigt efterlängtat och fruktansvärt skönt.

Vad som sedan hände i sudden vete fan. Plötsligt var Gnaget tillbaka i andra perioden. 1.14 på klockan, Bäckman i favoritläge: 3-2, ridå.

* * *

Sett till kvällen som helhet får man trots allt lov att vara nöjd. AIK lyckades visserligen inte vända till seger men spelarna visade moral som orkade komma tillbaka och plocka en pinne.

Och Sverige vände mot Holland.

Och Grekland vände mot Georgien.

Och på torsdag väntar Växjö i deras nya arena. Om AIK:s nummer 23 gör mål då så ska jag dansa Liwing la vida loca hela natten lång.

* * *

För övrigt så saknar jag Fish, längtar efter Kent McDonell och önskar Markus Svensson all lycka i Oskarshamn. Tack och gonatt.

If I can dream

2011-10-10T22:21:00.001+02:00

AIK Bremberg

Ikväll slumrade jag till framför teven. Fem minuters power nap bara så där. Innan jag vaknade av att Eilert Pilarm fick ett mål bortdömt i Läkerolen hann jag drömma en märklig dröm. Nu känner jag att jag måste blogga om min dröm. Så här drömde jag...

* * *

Fredrik Bremberg och Anders Gozzi käkade middag på flott lokal och snackade fettårskontrakt. Själv satt jag på behörigt avstånd, ett par bord bort. Smyglyssnandes och drygsmaskandes en stor tallrik prima bacon. Lagom knaperstekta rimmade sidfläsk.

- Det är inte mycket jag begär, viskade Bremberg. Ta mig bara till en annan sfär.

- Det är inte mycket jag kan ge, svarade Gozzi. Och varför skulle du och jag ge oss in i kärleken igen?

Bremberg nickade och såg fundersam ut.

- Ja, som om vi aldrig lärt dess lag...?

Gozzi stirrade stint.

- Äh, stopp ett tag! Lyssna nu, det är inte alls så svårt. Du får vad du vill, så det räcker till. Precis vad du vill.

Bremberg såg sig nervöst om i lokalen. Han var svettig och blank.

- Men det strider helt mot människans natur...

- Inte alls, sa Gozzi. Tvärtom, det är ett misstag alltihop. Det är snålfeghetens vals som befalls.

Vår sportchef bad kyparen om notan innan han fortsatte.

- Men det behövs inte ens nån tänkare för att räkna ut att ingenting är enklare. Du får vad du vill...

- ...så det räcker till?

- Precis vad du vill.

Bremberg gned hakspetsen röd. Han funderade och kände efter. Han svepte en Ramlösa.

- Jag har inga vapen, sa han sedan. Jag är precis så naken...

- ... som du skulle vilja va?

- Om du hörde vad jag sa.

Gozzi topsade vaxhålen och blev idel öra.

- Ja?

Bremberg såg med ens mycket hungrig ut. Närmast desperat i vilda blicken. Men målkåt och anpassningsbar. Han hade slutat svettas nu. Gozzi bara gapade. Plötsligt reste sig Bremberg ur stolen och knäppte upp skjortans översta knappar. Han blottade sin behårade bringa, dunkade nävarna mot densamma och brast ut i rena rama King Kong-vrålet:

- GÖR MIG TILL VAD JAG VILL VAAAAAAA!

* * *

Och i samma stund så vaknade jag alltså. Jävla Eilert! Och jag som inte ens hann avgöra om det var en mardröm eller en rar dröm.

Jailhouse rock (Elvis is alive)

2011-10-09T02:22:00.012+02:00

Skellefteå AIK

Inte ett ont ord om Eilert Pilarm. Det är inte han som ska hånas i detta inlägg. Men eftersom Eilert är ungefär lika mycket Elvis som Skellefteå är AIK så får han finna sig i att stå modell för en liknelse. Jag medger att den haltar en aning, min liknelse. När Eilert spelade Elvis så gjorde han det alltid med charm, lekfullhet och självdistans. Något man knappast kan säga att Skellefteå gör i sina försök att leka AIK. Det var antagligen det faktum att Eilert tog sig an sin Elvis med humor, i kombination med musikaliska brister och svengelskt uttal, som fick så många att falla för honom. Eilert var (och är) något så ovanligt som en älskvärd kopia, ett äkta Elvisfan älskad av andra Elvisfans. Och the King himself log nog i sin himmel varje gång som han hörde Eilert sjunga falskt.

Ingen AIK:are älskar Skellefteå. Klubbens brist på taktkänsla och god ton, för övrigt ivrigt uppmuntrad av ett stort gäng lojala reportrar och supportrar, gör det svårt för en AIK:are att känna sympati eller respekt. Den lilla klubben från Schtaan fortsätter att likt en tondöv imitatör sjunga på samma gamla gnisslande visa. Utan minsta skam i kroppen träder de fram på historielöshetens stora scen: Det är vi som är AIK, säger de. Därefter drar de en vals för full hals, sjunger Jailhouse rock med hemkört uttal. Och kallar Elvis för Elvisp. Det är inte så konstigt att många AIK:are blir sura på gränsen till barnsligt upprörda. Det som är konstigt är att Skellefteå så ihärdigt och medvetet fortsätter att förneka sin förebild. Så skulle Eilert aldrig ha gjort.

Plötsligt kommer han ut ur garderoben, iklädd sin senaste Elvis-kostym. Han tar plats på scenen, vid mikrofonens stativ. Sedan han lyckats skruva ned micken ett par decimeter tar han ton och hävdar med bestämdhet: Elvis is alive! Jag har bara tappat rösten, rytmen och rocken. Snälla, drabbas inte av suspicious minds...

Det kändes naturligtvis skönt att tvåla dit Skellefteå på Hovet. Framförallt för att AIK verkligen behövde en seger. Men också för att det var just Skellefteå vi mötte. Det var tillbaka till grunderna, Fasth i kassen, hårt jobb, utmärkt försvarsspel, backar som spelade enkelt, forwards som tog ansvar bakåt, Steen, Rosén, Salmonsson och en hel massa gnagare därtill. Och det var ett AIK som höll ihop från start till mål. En imponerande resning efter det senaste raset.

Jag har känt oro efter debaclet mot HV71, tänkt att den matchen kanske skulle få ödesdigra konsekvenser. I natt är jag inte riktigt lika orolig. Känslan är att så länge AIK uppträder som man ska på isen så är man ett stabilt elitserielag. Svåra att slå, lätta att få över sig. Fortfarande finns det dock saker som oroar och stör. Framförallt beroendet av en frisk Fasth i form. AIK har, sedan återkomsten till Elitserien, endast tagit en trepoängare utan Fasth i kassen (Timrå hemma i januari 2011, då med Björn Bjurling mellan stolparna). Det säger inte allt men onekligen ganska mycket. Viktor Fasth är och förblir den enskilde spelare i Elitserien som betyder allra mest för sitt lag. Det är både på gott och ont för alla oss som håller på AIK.

Med Fasth i laget är vi en möjlig guldkandidat. Utan honom är vi ett av seriens mest sårbara lag.

Skoterraggare

2011-10-07T23:45:00.008+02:00