"Om en kvart bjuder vi på en valborgskaramell från sportchefen", skrev AIK Ishockey på twitter tidigare idag.
Mindre än en kvart senare presenterades Fredrik Hynning som klar för comeback i AIK.
Inget ont om Hynning men nog kände jag mig en smula blåst på konfekten. Jag hade ju hoppats på Lill-Dicken eller till och med Dicken gånger två. Ja, eller något annat i hästväg. Nu bidde det inte ens Dan Dolme. Istället bidde det ett twitter-antiklimax, närmast i klass med Sanny Lindströms avbrutna hockeygala härom kvällen.
Först trodde jag att AIK skämtade. Jag tänkte: Fredrik Hynning är bara förspelet, snart kommer huvudnumret, själva parningsakten. Kopulationen. Så jag gick in på AIK:s hemsida och satte igång med att klicka F5. Efter en halvtimme gav jag upp. Valbogskaramellen från Gozzi var Fredrik Hynning. Varken mer eller mindre.
Det hela fick mig att tänka på en scen ur en sällskapsresa:
Black Boris och AIK Ishockey sitter ömsint intill varandra på en klipphäll. AIK håller armen om Boris.
BB: Har ni inge karra?
AIK: Vadå karra?
BB: Karameller!
AIK: Nä, men vi har tuggummi.
BB: Har ni tuggummi?!
fredag 27 april 2012
I starkaste laget
Fredrik Bremberg är klar för comeback i Djurgården. Gulligt, som Ankan Parmström brukar säga.
Tomas Ros slår sin vana trogen på stora träsktrollstrumman och konstaterar med emfas att: "Nu blir stockholmarna starkaste laget utanför elitserien."
Det starkaste laget utanför Elitserien består i dagsläget av hela nio kontrakterade spelare.
* * *
Några fredagsmysiga länkar:
Ankan säger "gulligt" in the face på Czarnecki
Djurgårdens spelartrupp 2012/13
Tomas Ros: Gnaget kan bli rekorddåligt!
Relaterat:
Min älskling, du sågas av Ros
Dagens Ros
Tomas Ros slår sin vana trogen på stora träsktrollstrumman och konstaterar med emfas att: "Nu blir stockholmarna starkaste laget utanför elitserien."
Det starkaste laget utanför Elitserien består i dagsläget av hela nio kontrakterade spelare.
* * *
Några fredagsmysiga länkar:
Ankan säger "gulligt" in the face på Czarnecki
Djurgårdens spelartrupp 2012/13
Tomas Ros: Gnaget kan bli rekorddåligt!
Relaterat:
Min älskling, du sågas av Ros
Dagens Ros
torsdag 26 april 2012
Daniel Bång
Åh Daniel Bång, den feta damen sjunger
Jag har på känn att du har dina skäl
Vid sommarns slut har jag min hockeyhunger
men då har du nog redan sagt farväl
Men kom tillbaks en sommar när det grönskar
eller när Hovets is är blank och klar
Ja, kom igen med solsken när du önskar
Åh Daniel Bång, åh Daniel Bång, jag stannar kvar
Men om du kommer hem och ser mig bruten
om jag är gammal, trött och lite sur
Då får du ge mig en lavett på truten
så att jag växlar upp från moll till dur
Och jag ska tralla (tja-la-la-la-la) trudelutten
och jag ska brista ut: Ballelujah!
Och du ska se mig knäcka Kringelknutten
och allt ska bli så bra, så bra, så bra
onsdag 25 april 2012
Att komma hem ska vara en schlager
Efter några år på vift återvänder Andreas Frisk till klubben i sitt hjärta. Det är inte utan att man får en liten klump i halsen.
Frisken var med redan i division 1. Han är fostrad i AIK och på något sätt har det hela tiden känts som att han en dag skulle komma hem. Jag får ändå lov att erkänna att jag tvivlat på huruvida han skulle få chansen att göra det i Elitserien. Men om nu Gozzi kommit fram till att Frisk är mogen kostymen så litar jag på vår sportchef. Att som glad amatör ifrågasätta Gozzis fingertoppskänsla är inte lönt. Han har sällan misslyckats med en värvning, även om det naturligtvis finns vissa svårsmälta undantag.
Någon Jamie Milam-varning är det nu inte på Andreas Frisk. Men det går aldrig att förutsäga om en spelare är redo för en högre nivå.
Få klubbar om någon har som AIK erfarenhet av att låta allsvenska spelare etalera sig i eliten. För två år sedan gick vi till semi med "ett allsvenskt lag". Vi var "sämre än Väsby" men bättre än HV71. Värvningen av Frisk gör mig därför inte alls särskilt orolig, snarare förväntansfull och glad. Däremot oroar jag mig en smula över de stora förändringar som nu sker i lagbygget. Många spelare lämnar och det är inte vilka spelare som helst. Om nu även Bång försvinner så innebär det att en redan lång lista blir längre. Det är inte utan att man får en liten klump i magen.
Än så länge finns det ingen anledning till panik men nog skulle det kännas skönt om lagkapten Tärnström presenterades som kvar.
När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager...
Frisken var med redan i division 1. Han är fostrad i AIK och på något sätt har det hela tiden känts som att han en dag skulle komma hem. Jag får ändå lov att erkänna att jag tvivlat på huruvida han skulle få chansen att göra det i Elitserien. Men om nu Gozzi kommit fram till att Frisk är mogen kostymen så litar jag på vår sportchef. Att som glad amatör ifrågasätta Gozzis fingertoppskänsla är inte lönt. Han har sällan misslyckats med en värvning, även om det naturligtvis finns vissa svårsmälta undantag.
Någon Jamie Milam-varning är det nu inte på Andreas Frisk. Men det går aldrig att förutsäga om en spelare är redo för en högre nivå.
Få klubbar om någon har som AIK erfarenhet av att låta allsvenska spelare etalera sig i eliten. För två år sedan gick vi till semi med "ett allsvenskt lag". Vi var "sämre än Väsby" men bättre än HV71. Värvningen av Frisk gör mig därför inte alls särskilt orolig, snarare förväntansfull och glad. Däremot oroar jag mig en smula över de stora förändringar som nu sker i lagbygget. Många spelare lämnar och det är inte vilka spelare som helst. Om nu även Bång försvinner så innebär det att en redan lång lista blir längre. Det är inte utan att man får en liten klump i magen.
Än så länge finns det ingen anledning till panik men nog skulle det kännas skönt om lagkapten Tärnström presenterades som kvar.
När oron i mitt hjärta gnager flyr jag till en värld av schlager...
tisdag 24 april 2012
När kråkorna klappar takten
Perra Johnsson hann knappt presenteras som ny AIK-tränare förrän vissa kråkor började slentriankraxa på nätet. Glädjande nog tycks vi ändå vara många gnagare som ser trion med Johnsson, Lindgren och Hultin som en spännande och välkommen konstellation.
Den historielöshet som vissa supportrar, både AIK:are och andra, med jämna mellanrum visar upp är emellertid beklämmande. Det är samma kråksång gång på gång. Den här gången i ordningen har vi en ovanligt välmeriterad tränare som råkat ha en dålig säsong med ett uselt lag i en konkursmässig klubb. Detta tar kråkorna fasta på. Att Perra Johnsson varit med och etrablerat Skellefteå i eliten, vunnit två SM-guld med Färjestad och så sent som våren 2009 utsetts till säsongens coach i Elitserien tycks för kråkorna vara lika ointressant som det är obekant. Man vet inte om man ska sucka eller gråta. Att enbart skratta åt kraxarna är inte alltid så lätt. De är liksom några för många. De är liksom något för högljudda.
Men om alternativet till att skratta åt dem är att bli förbannad och gå i meningslös polemik på Golden Hill så väljer jag att skratta. Humör i all ära; humorn har varit, är och förblir det effektivaste av vapen mot kråkor som klappar takten. Dessutom råkar jag ju ha en blogg som närmast uteslutande lockar intelligent och begåvat folk. Just därför gör jag som jag brukar: Betraktar kraxarna på behörigt avstånd, registrerar, memorerar och kommenterar - med ett nätt litet blogginlägg som det sedan står varje läsare fritt att tycka vad han eller hon vill om. Det går an att kommentera, det går inte an att kommendera. Tror ni kråkorna reflekterat över det faktum att Roger Melin fick kicken i Karlstad?
* * *
Det enda som i dagsläget talar emot att Perra Johnsson ska lyckas i AIK är den här artikeln. Janne Bengtsson brukar nästan alltid ha fel.
Den historielöshet som vissa supportrar, både AIK:are och andra, med jämna mellanrum visar upp är emellertid beklämmande. Det är samma kråksång gång på gång. Den här gången i ordningen har vi en ovanligt välmeriterad tränare som råkat ha en dålig säsong med ett uselt lag i en konkursmässig klubb. Detta tar kråkorna fasta på. Att Perra Johnsson varit med och etrablerat Skellefteå i eliten, vunnit två SM-guld med Färjestad och så sent som våren 2009 utsetts till säsongens coach i Elitserien tycks för kråkorna vara lika ointressant som det är obekant. Man vet inte om man ska sucka eller gråta. Att enbart skratta åt kraxarna är inte alltid så lätt. De är liksom några för många. De är liksom något för högljudda.
Men om alternativet till att skratta åt dem är att bli förbannad och gå i meningslös polemik på Golden Hill så väljer jag att skratta. Humör i all ära; humorn har varit, är och förblir det effektivaste av vapen mot kråkor som klappar takten. Dessutom råkar jag ju ha en blogg som närmast uteslutande lockar intelligent och begåvat folk. Just därför gör jag som jag brukar: Betraktar kraxarna på behörigt avstånd, registrerar, memorerar och kommenterar - med ett nätt litet blogginlägg som det sedan står varje läsare fritt att tycka vad han eller hon vill om. Det går an att kommentera, det går inte an att kommendera. Tror ni kråkorna reflekterat över det faktum att Roger Melin fick kicken i Karlstad?
* * *
Det enda som i dagsläget talar emot att Perra Johnsson ska lyckas i AIK är den här artikeln. Janne Bengtsson brukar nästan alltid ha fel.
En främmande man
Med anledning av Per-Erik Johnssons tillträde som ny tränare i AIK publicerar Black Boris idag en till hälften tidigare okänd version av Gustaf Frödings djuplodande dikt En främmande man.
* * *
Han var ej ung ty håret hade grånat,
hans rygg var krökt av något tungt han burit,
och livets färger hade livet rånat,
och djupa fåror hade tiden skurit.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
som kring en sorg, ett brott i det förflutna.
Förgäves log han stundom för att skyla
den grämelse som ruvade och tärde;
om kall förtvivlan talte ögats kyla:
för mig har livet ej en gnista värde,
mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
jag lever än, men blott i det förflutna.
Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
min själ blev vek, jag kände lust att gråta,
som var hans gömda sorg för oss gemensam,
jag ville in i denna tysta gåta,
jag ville öppna detta tunga slutna
och leva med som vän i hans förflutna.
Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittert tärande förflutna.
Han var så trygg, så schysst, så ödmjukt ärlig,
min själ blev vek, jag kände lust att skratta,
som var hans glömda sorg helt plötsligt härlig,
jag ville in och ta hans hand och gratta,
jag ville stänga dörren till det brutna
och lämna allt som hör till det förlutna.
Jag ville närma mig, och i en kärra
bära den tyngd, som fått hans väg se slutet,
och han kom till mig, när jag sa: Hej Perra!
och mellan oss låg bandet snart hårt knutet.
Hans läppar voro löst frånvarannskjutna,
när han sa; vi äro nu sammanslutna.
* * *
En utförligare introduktion till Gustaf Fröding, hans griller och grubblerier samt koppling till AIK finner den intresserade läsaren genom att klicka på följande länk: Fröding, din gamle skojare!
* * *
Välkommen till Allmänna Idrottsklubben, Perra!
Hälsningar
Pöjkera på A9
* * *
Han var ej ung ty håret hade grånat,
hans rygg var krökt av något tungt han burit,
och livets färger hade livet rånat,
och djupa fåror hade tiden skurit.
Hans läppar voro fast tillsammanslutna
som kring en sorg, ett brott i det förflutna.
Förgäves log han stundom för att skyla
den grämelse som ruvade och tärde;
om kall förtvivlan talte ögats kyla:
för mig har livet ej en gnista värde,
mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
jag lever än, men blott i det förflutna.
Han var så trygg, så schysst, så ödmjukt ärlig,
min själ blev vek, jag kände lust att skratta,
som var hans glömda sorg helt plötsligt härlig,
jag ville in och ta hans hand och gratta,
jag ville stänga dörren till det brutna
och lämna allt som hör till det förlutna.
Jag ville närma mig, och i en kärra
bära den tyngd, som fått hans väg se slutet,
och han kom till mig, när jag sa: Hej Perra!
och mellan oss låg bandet snart hårt knutet.
Hans läppar voro löst frånvarannskjutna,
när han sa; vi äro nu sammanslutna.
* * *
En utförligare introduktion till Gustaf Fröding, hans griller och grubblerier samt koppling till AIK finner den intresserade läsaren genom att klicka på följande länk: Fröding, din gamle skojare!
* * *
Välkommen till Allmänna Idrottsklubben, Perra!
Hälsningar
Pöjkera på A9
måndag 23 april 2012
Herr Larsson
Före detta grönvit, röd, gul och blå
Då: del av loser-logementet
Från och med idag stolt och stilig som få
Nu: del av svarta regementet
Vi som tar det kallt nyper salt i vår vrå
Skruvar ner det heta elementet
Lägger våra vapen och säger som så:
Herr Larsson kan inte reglementet!
söndag 22 april 2012
Trolltider
Vem är han där som rykten sprider
Mr Silly som har koll?
Smider, gnider, sanning vrider
lurar skjortan, spelar roll?
En av många individer
som blott är ett forumtroll?
"Vilken tur han har med det där skottet!"
Sollefteås silvertränare Anders Forsdvärg delger tittarna sin syn på Alexander Milosevics klassmål mot GIF Sundsvall tidigare idag.
lördag 21 april 2012
Bara för att...
Kände att jag inte riktigt stod ut med eller kunde stå för att ha ett Brynäs-märke högst upp på min eminenta och fett sköna AIK-blogg. Då jag för tillfället varken har något vettigt att säga, skriva eller trudelutta så fick det bli som det bidde. Det knallar och går. Eller som jag numera brukar säga: Banging and walking!
Google translate is the shit. Google translate är skit.
torsdag 19 april 2012
Grattis alla brynäsare!
Tigger Tom, Hockeysossen, Brynäsredaktionen och alla andra med.
Morfar ler i sin himmel. Mormor gråter av glädje! Rätt lag vann.
Klapp! Klapp! Klapp! Klapp! Klapp! Klapp!
Den som anklagar Brynäs och dess stjärnor för att filma har ju inte fattat någonting om klapporna och dess inverkan på skådespelet.
Klappa klapporna när du är riktigt glad!
Klappa klapporna när du är riktigt glad!
Klappa klapporna när du är riktigt glad!
Du kan också andra smitta som på TV4 titta
Klappa klapporna när du är riktigt glad!
Herr Melin
Nu väntar vi bara på att någon hårdkokt forumgnagare ska beklaga sig över att Björn minsann är ett mårddjur.
lördag 14 april 2012
Viva Las Vegas
Brynäs spelare och ledare är nu bara ett skär ifrån sina drömmars mål. Järnkrok och Silfverberg är värda sin vikt i guldhjälmar.
Dusty Hill och Billy Gibbons har visat Sundqvist och Granström var skägget ska stå. Snart är det slutspelat och klart. Om Brynäs tappar det här ska jag åka loserbuss till Byske och erkänna mina fel. Det händer inte. De vänder inte. Brynäs är för tajta, för vassa, för bra. Dessutom har de det lilla flytet som behövs. Och Svedberg befinner sig mittoppi den berömda zonen. Snart sitter de alla på planet till USA. Jag unnar dem semester från och med i morgon.Skellefteå utan Goren är som Södergren utan håren va. Mycket snack och lite verkstad va. Hjälper inte ens med en stilla bön va.
Jag vet en glennifierad grek som skulle bada naken i Akallas fontän för att få vara i brynäsarnas skridskor. Tänk att få fira ett fett efterlängtat och välförtjänt guld med att spela bort allt man äger i de galna gamblarnas förlovade stad. Dessutom samma år som man fyller 100! Greken skulle gladeligen lämna Vegas med bara suspen på. Blottad, barskrapad och berusad som få. Det finns bara en Greken. Precis som det bara finns ett AIK. Inga ödds i världen kan ta den verkligheten ifrån oss. Bright light city gonna set my soul!
Och Eilert Pilarm som var inbokad till Sollefteås guldfest i Byske! Tur att det finns många andra spräckliga kopior att välja mellan.
Little by little
Broc Little är klar men blir Big Dicken kvar? Det är en av flera stora frågor som just nu sysselsätter min tankeverksamhet.
Ett lagbygge påminner inte så lite om ett pusselbygge. Bit efter bit skall läggas till bygget. Sakta men säkert och lite i taget ska det gå. Gozzi har genom åren visat att han vet hur pussel ska läggas och till skillnad mot vissa forumskribenter är jag inte särskilt orolig. Varje bit har sin specifika form och bitarna måste matcha varandra. Det är inte nödvändigtvis de snyggaste och mest spektakulära bitarna som ska till. Det är inte heller de största bitarna som alltid är de viktigaste. Många bitar små bildar AIK, som man brukar säga i pusselbranschen.
Den viktigaste och mest övergripande uppgiften att lösa är naturligtvis tränarfrågan. Jag vet att många AIK:are mår illa av tanken på Mats Waltin som boss i gnagarbåset. Det gör inte jag. Waltins historia intresserar mig inte ett skit, ärligt talat. Det enda jag bryr mig om är att AIK ska ha en tränare som kan ta laget framåt. Huruvida Waltin är rätt man för uppdraget tror jag bara två personer kan svara på, Waltin själv och Anders Gozzi. Jag skrev det på Golden Hill för flera veckor sedan och jag skriver det gärna igen:
"Det som talar emot Mats Waltin är förstås Dif-anknytningen. Men han har nyligen brutit med Västerås. Dessutom förespråkar han en fartfylld och offensiv hockey. Liksom Melin talar han ofta och gärna om vikten av skridskoåkning. Waltins lugn och metodik faller antagligen Gozzi i smaken. Vidare gillar han att utveckla unga spelare och han ger, mig veterligen, gärna spelarna mycket eget ansvar. Jag blir inte förvånad om Waltin presenteras som ny AIK-tränare efter säsongen. Antagligen tar han i så fall Broc Little och William Karlsson med sig!"
Angående William Karlsson hade jag uppenbarligen helt fel. Men så är jag heller ingen expert, bara en simpel supporter som kalkylerar och spekulerar.
~ ~ ~
Följande spelare lämnar AIK:
Målvakter
Markus Svensson
Viktor Fasth
Backar
Fredrik Svensson
Patrik Nemeth
Centrar/Forwards:
Rastislav Pavlikovski
Kent McDonell
Johannes Salmonsson
Richard Gynge
Daniel Rudslätt
~ ~ ~
AIK kommer att använda tre målvakter kommande säsong, två är redan klara: Niklas Lundström och Alexander Hamberg (ny från Almtuna). Frågan är vem som blir förstakeeper. Julius Hudacek (SSK) eller Daniel Larsson (HV71) är två namn som det snackas om. Antagligen finns det även andra alternativ. Själv tror jag att Larsson vore en bra lösning. Det luktar inte så lite Gozzi-värvning där. Före detta jättetalang (årets rookie 2008) med stockholmsanknytning (spelat i både Hammarby och Djurgården), numera ratad i en elitserieklubb med guldambitioner. Tänk Oscar Steen, tänk Tobias Viklund. Det är upplagt för revanschlust och nystart i Gnaget!
På backsidan fnns ett par frågetecken som behöver rätas ut. Dick Tärnströms vara eller icke vara naturligtvis. Förhoppningsvis blir han kvar åtminstone en säsong till. Patrik Nemeth ingår i dagsläget inte i Gozzis planer, då han förväntas spela i Nordamerika till hösten. Fredrik Svensson får ej förnyat kontrakt. Här uppstår ett par luckor som måste fyllas med muskler och jävlar anamma. Det blir spännande att se vad Gozzi hittar på. Själv skulle jag gärna se en sådan som Fredrik Claesson i AIK. Men så är jag ju också ovanligt liberal när det gäller ex-gårdare i Gnaget.
Framåt, framåt kommer Janmark-Nylén att vara A-lagsspelare till hösten. Lillieström-Karlsson lär också få betydligt mer speltid än under den gångna säsongen. Broc Little går in som direkt ersättare till Gynge. Aspeqvist är (eller var) back i första hand men han har visat färdigheter som forward och jag tror att han kan hamna i en fjärdelina. Enligt Gozzi är det främst två forwards som ska in. Dick Axelsson och Andreas Jämtin vore inte fel. En annan tänkbar och för många oerhört känslig värvning - och just därför en övergång som jag skulle klicka tokgilla på på Facebook - vore Patrick Cehlin. Pusselbyggare Gozzi är nog minst lika sugen som jag.
~ ~ ~
Alla som buade när Rolf Ridderwall räddade Sandströms straff mot Boden 1994 kan nu brista ut i bröl och dumma dumma dej.
Alla som jublade när Rudslätt stänkte in 5-3 i den fjärde semifinalen 2012 kan sätta sig i båten och låta Gozzi ro den i hamn.
fredag 13 april 2012
AIK - IFK Bacon 1-1
Att se AIK lira boll är nästan alltid lika spännande som att se AIK lira puck. Skillnaden ligger i att fotbollen är relativt händelsefattig medan hockeyn är ständigt händelserik. För en annan innebär och kräver detta en mental omprogrammering. På Råsunda måste jag förstå tjusingen i att sitta och vänta och vänta och vänta på något gott. På Hovet måste jag ständigt vara på hugget för att inte missa ett endaste skott. Var sport har sin tjusning men det vore lögn att påstå att allsvensk fotboll generellt gör mig lika glad i hjärtat som elitseriehockey. Det är för lite action helt enkelt. Åtminstone på planen. Vid sidan om är intresset som bekant brinnande och hett.
Till Råsunda går jag uteslutande för att se AIK. Till Hovet går jag för att se AIK - och hockey. Klasskillnaden är, sett ur ett internationellt jämförandeperspektiv, milsvid. Allsvenskan är kass, Elitserien vass.
Jag har sett och ser alldeles för mycket internationell fotboll, inte minst engelsk, både på teve och live, för att verkligen uppskatta den allsvenska varianten av spelet. En fotbollsmatch mellan t.ex. Gefle och Örebro ger mig ungefär lika hög puls som en division 2-match i hockey. Inte desto mindre dunkar och slår gnagarhjärtat mitt lika hårt för AIK:s fotbollslag som för AIK:s hockeydito. Men jag har med åren fått något lättare att hantera en förlust i fotboll än en förlust i hockey. Vanligtvis skakar jag av mig en torsk genom att hänvisa till det dåliga spelet. Vi var ju ändå inte värda att vinna. Vi lirar ju som krattor, och så vidare. Allt för att invagga mig i lögnen att fotbollsresultaten egentligen inte spelar någon roll. Vilket de naturligtvis gör, oavsett vad hjärnan söker intala hjärtat.
Igår såg jag AIK spela oavgjort mot IFK Göteborg i en medioker match med få vassa målchanser. Efter Engbloms otroligt vackra mål hade AIK trepoängaren som i en liten ask. Men det var en ask som på stopptid förvandlades till en vask. Med mindre än 30 sekunder kvar schabblade Turina och segern gled oss bokststavligt talat ur händerna. Surt, sa räven. Ont, sa näven, som Greken sin vana trogen drämde i en ledstång. Själv tog jag som vanligt poängtappet med ro om än viss oro. Jag klagade och gnällde över det taffliga spelet. Jag surade över avsaknaden av Tjernström på mitten. Hur många gånger tappade inte Helgi bollen på egen planhalva sedan han pressats och stressats av två gånger Glenn? Hur många gånger vek inte Gnaget ner sig i kamper på mittplan?
AIK var faktiskt riktigt dåliga. Borges som var så bra i Kalmar senast var i princip osynlig. Atakora försökte och försökte men det är svårt att lyckas när man saknar förmågan. Inläggen hamnade allt som oftast åt helvete fel. Var de inte för långa så var de för korta. Vad hände med lagom är bäst? Nåja, han prickade ju rätt en gång i alla fall. Det höll på att räcka till seger. Mutumba skakade som alltid rumpan men kreativiteten och effektiviteten höll uppfinnarklass de la Sumpan. Inte ens Milosevic uppträdde elegant. Förutom Backman var det få som var bra. Inhopparen Engblom förstås, som med lite flyt hade kunnat göra inte bara ett utan två drömmål. Men i övrigt? Nä, ingen annan utmärkte sig i positiv bemärkelse.
Som så ofta när det kickas allsvenskt så var det sällan som många passingar gick fram i följd. Borträknat sidledsfjösare fram och tillbaka i backlinjen gick bollen aldrig som på snöre. Det var mest långa bollar på Bengt och hoppa och hoppas på medstuds. Förutom när Turina dundrade på från eget straffområde förstås. Då hamnade bollen sju gånger av tio på läktaren. Jag fick Hedman-vibbar igen. Vid varje hörna för Göteborg frammanade jag minnet av en inboxad boll i krysset, minns inte vilket år det var. När Turina sedan gav bort två poäng i slutminuten var det Daniel "Rembrandt" Andersson som gjorde sig påmind: Halmstad hemma 2001. Två tavlor som för min del fortfarande får symbolisera hela den säsongen. Alla som minns sluttabellen förstår nog vad jag menar.
Efter matchen spekulerades det i huruvida Ivan, likt guldhjälten Ljung i Malmö 1992, haft tvål i handskarna eller ej. I samråd med mig själv kom jag fram till att bollen just denna kväll måste ha varit inrullad i bacon. Fett hal som en ål.
~ ~ ~
Förr i tiden hade jag alltid säsongskort på Råsunda. Jag pendlade mellan norra, övre östra och norra igen. Det var innan mina vänner och sedermera även jag själv fick barn och började gå på södra och familjeläktaren. Numera vinkar jag alltid till Gnagis.
Sedan ett par år tillbaka ser jag närmast uteslutande (exklusive derbyn) AIK lira boll från södras mellersta skikt. Oftast slipper man få en pelare i fejan men det händer att man är sent ute och får finna sig i delvis skymd sikt. Tämligen värdelöst om någon frågar mig. Inte ett dugg charmigt. För inte nog med att man tvingas höra motståndarklackens trummande och sjungande, dessutom missar man en tiondel av planen.
Just så blev det för min del igår. Jag kom sent till Råsunda. Tuben stod still vid Fridhemsplan och tiden rann iväg. Fem minuter före matchstart äntrade jag arenan.
Min matchbiljett är ett stycke humor för sig. Fördelen med att vara innehavare av ett säsongskort är ju inte bara att man slipper köpa lösbiljetter. Dessutom vet man vilken läktare man är hänvisad till. I vändkorset igår uppmärksammade en vänlig kvinna i luckan mig på att min biljett, inköpt vid Globen för ett par dagar sedan, endast gällde på sektion 431. Det vill säga på bortasektionen! Nu fick jag efter viss halvkul förvirring komma in på min hemmaläktare till slut (polisen som stod intill bara skrattade när jag, iklädd min svartgula halsduk från 1983, föreslog att de skulle lotsa mig genom avspärrningar och grindar in till Blowit-klacken). I fortsättningen tänker jag köpa mina biljetter via ticnet. Alternativt noga kolla vad det står på biljetten som jag får i min hand.
Från det ena till det andra så vägs nackdelarna med att sitta på södra upp av det goda sällskapet. På södra sitter vi som lägger grunden för gnagarsläktets fortlevnad. AIK-familjen är mäktig och stor som ni vet.
~ ~ ~
Närmast väntar Syrianska borta på seriens gästvänligaste arena. Det blir en dag i soffan.
Till Råsunda går jag uteslutande för att se AIK. Till Hovet går jag för att se AIK - och hockey. Klasskillnaden är, sett ur ett internationellt jämförandeperspektiv, milsvid. Allsvenskan är kass, Elitserien vass.
Jag har sett och ser alldeles för mycket internationell fotboll, inte minst engelsk, både på teve och live, för att verkligen uppskatta den allsvenska varianten av spelet. En fotbollsmatch mellan t.ex. Gefle och Örebro ger mig ungefär lika hög puls som en division 2-match i hockey. Inte desto mindre dunkar och slår gnagarhjärtat mitt lika hårt för AIK:s fotbollslag som för AIK:s hockeydito. Men jag har med åren fått något lättare att hantera en förlust i fotboll än en förlust i hockey. Vanligtvis skakar jag av mig en torsk genom att hänvisa till det dåliga spelet. Vi var ju ändå inte värda att vinna. Vi lirar ju som krattor, och så vidare. Allt för att invagga mig i lögnen att fotbollsresultaten egentligen inte spelar någon roll. Vilket de naturligtvis gör, oavsett vad hjärnan söker intala hjärtat.
AIK var faktiskt riktigt dåliga. Borges som var så bra i Kalmar senast var i princip osynlig. Atakora försökte och försökte men det är svårt att lyckas när man saknar förmågan. Inläggen hamnade allt som oftast åt helvete fel. Var de inte för långa så var de för korta. Vad hände med lagom är bäst? Nåja, han prickade ju rätt en gång i alla fall. Det höll på att räcka till seger. Mutumba skakade som alltid rumpan men kreativiteten och effektiviteten höll uppfinnarklass de la Sumpan. Inte ens Milosevic uppträdde elegant. Förutom Backman var det få som var bra. Inhopparen Engblom förstås, som med lite flyt hade kunnat göra inte bara ett utan två drömmål. Men i övrigt? Nä, ingen annan utmärkte sig i positiv bemärkelse.
Som så ofta när det kickas allsvenskt så var det sällan som många passingar gick fram i följd. Borträknat sidledsfjösare fram och tillbaka i backlinjen gick bollen aldrig som på snöre. Det var mest långa bollar på Bengt och hoppa och hoppas på medstuds. Förutom när Turina dundrade på från eget straffområde förstås. Då hamnade bollen sju gånger av tio på läktaren. Jag fick Hedman-vibbar igen. Vid varje hörna för Göteborg frammanade jag minnet av en inboxad boll i krysset, minns inte vilket år det var. När Turina sedan gav bort två poäng i slutminuten var det Daniel "Rembrandt" Andersson som gjorde sig påmind: Halmstad hemma 2001. Två tavlor som för min del fortfarande får symbolisera hela den säsongen. Alla som minns sluttabellen förstår nog vad jag menar.
Efter matchen spekulerades det i huruvida Ivan, likt guldhjälten Ljung i Malmö 1992, haft tvål i handskarna eller ej. I samråd med mig själv kom jag fram till att bollen just denna kväll måste ha varit inrullad i bacon. Fett hal som en ål.
~ ~ ~
Förr i tiden hade jag alltid säsongskort på Råsunda. Jag pendlade mellan norra, övre östra och norra igen. Det var innan mina vänner och sedermera även jag själv fick barn och började gå på södra och familjeläktaren. Numera vinkar jag alltid till Gnagis.
Sedan ett par år tillbaka ser jag närmast uteslutande (exklusive derbyn) AIK lira boll från södras mellersta skikt. Oftast slipper man få en pelare i fejan men det händer att man är sent ute och får finna sig i delvis skymd sikt. Tämligen värdelöst om någon frågar mig. Inte ett dugg charmigt. För inte nog med att man tvingas höra motståndarklackens trummande och sjungande, dessutom missar man en tiondel av planen.
Just så blev det för min del igår. Jag kom sent till Råsunda. Tuben stod still vid Fridhemsplan och tiden rann iväg. Fem minuter före matchstart äntrade jag arenan.
Min matchbiljett är ett stycke humor för sig. Fördelen med att vara innehavare av ett säsongskort är ju inte bara att man slipper köpa lösbiljetter. Dessutom vet man vilken läktare man är hänvisad till. I vändkorset igår uppmärksammade en vänlig kvinna i luckan mig på att min biljett, inköpt vid Globen för ett par dagar sedan, endast gällde på sektion 431. Det vill säga på bortasektionen! Nu fick jag efter viss halvkul förvirring komma in på min hemmaläktare till slut (polisen som stod intill bara skrattade när jag, iklädd min svartgula halsduk från 1983, föreslog att de skulle lotsa mig genom avspärrningar och grindar in till Blowit-klacken). I fortsättningen tänker jag köpa mina biljetter via ticnet. Alternativt noga kolla vad det står på biljetten som jag får i min hand.
Från det ena till det andra så vägs nackdelarna med att sitta på södra upp av det goda sällskapet. På södra sitter vi som lägger grunden för gnagarsläktets fortlevnad. AIK-familjen är mäktig och stor som ni vet.
~ ~ ~
Närmast väntar Syrianska borta på seriens gästvänligaste arena. Det blir en dag i soffan.
torsdag 12 april 2012
måndag 9 april 2012
Que sera sera (Vi håller på AIK)
Jag har en kompis som heter Roger men kallas Runken och han är förutom hårdkokt gnagare en friskus utav rang. Han löper, cyklar, simmar och stakar sig fram dag efter dag, år efter år. Runken kämpar och sliter och ger aldrig upp. Förutom ibland. En gång fick han till exempel så många punkteringar under en och samma vätternrunda att han fann sig tvingad att kasta in handduken. En annan gång bröt han en stav strax efter Mångsbodarna, bara för att därefter bli påkörd och sänkt av en i panik plogande kines.
Alla som någon gång gett upp en vätternrunda eller ett vasalopp vet vad det innebär: Man får åka loserbuss.
Loserbussen plockar upp folk som av en eller annan anledning brutit ihop längs vägen. Loserbussen utgör därmed både samlingsplats och hjälpinsats för losers av alla de slag. Den vältränade atleten som stött på oväntat hinder får finna sig i att dela säte med den glada amatören som tagit en rövare och hoppats på flyt. I den fruktade loserbussen sitter förlorarna med cykelhjälmar och skidmössor på. Klappret som uppstår när svettiga cykelskor och skidpjäxor möter bussens hårda golv är omisskännligt. Har man en gång åkt loserbuss vill man aldrig göra det igen. Har man aldrig åkt loserbuss vet man inte vad man haft lyckan att klara sig undan.
I lördags kväll klev jag ombord på mitt livs värsta loserbuss. Slagen och sänkt, besegrad och besviken.
~ ~ ~
AIK kom till Skellefteå med förhoppningar om final. Vi som tog bussen upp från Stockholm likaså. Men Gnaget kom egentligen aldrig riktigt nära. AIK räckte inte till den här gången. Skellefteå vann tämligen klart och jag tycker att de gjorde det fullkomligt rättvist. Sett till hela matchserien så var det ett lag som stod ut och det var tyvärr inte AIK. All respekt och hatten av till Skellefteå. Men också - och framförallt - all respekt och största tack till AIK.
Mitt älskade AIK. Vårt älskade AIK. Spelare, ledare och supportrar tackade varandra efter förlusten och det kändes värdigt och fint att vara på plats. Stort på alla sätt. Roger Melin med flera lämnar nu klubben och går vidare med sina liv och karriärer. Jag önskar dem alla lycka till. Vi som stod vid sidan om, vi som står vid sidan om, som stöttar och sjunger och som lämnade Skellefteå med tomma blickar men stolta hjärtan, vi blir kvar. Det är vi som har varit, som är och förblir Allmänna Idrottsklubben.
En dag som denna tänker jag särskilt på Eddie the Kolsäck, min vän och kumpan sedan försäsongen 2010. Jag tänker på den där Mary, som fick mig att planera om påsken och byta baconbryneri i Blåsut mot bussbryderi i Byske. Jag tänker på Prozac, som precis som en annan är alldeles för rutinerad och raffinerad för att inte komma ihåg att ta med sig både tandborste och tandkräm från bussen till arenan. Och jag tänker förstås på Greken. The one and only. Bussen till Byske var packad och klar och Greken var som bussen.
Naturligtvis tänker jag också på farsan Baloo och min lille grabb. Säsongen är över men snart kommer det en ny. Tre generationer hockeygnagare ser fram emot nya matcher, mazariner och mål.
Jag vill även skicka en hälsning ca 80 mil norrut. I Skellefteå mötte jag Plissken. Till dig gick mina tankar när jag tidigt igår morse tog vägen hem från tunnelbanan förbi Hovet. Jag tror att jag förlorade en finalbiljett men vann en vän. Que sera sera...
När jag var blott en liten grabb
fråga jag farsan; vad ska jag bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Farsan sa fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
När jag var ung så blev jag kär
Jag fråga gumman; hur ska det gå
Finns det regnbågar, dag efter dag
Gumman min sa som så:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Vi går den väg vi vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Nu har jag mig en liten grabb
Han frågar farsan; hur ska det bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Jag svarar fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Alla som någon gång gett upp en vätternrunda eller ett vasalopp vet vad det innebär: Man får åka loserbuss.
Loserbussen plockar upp folk som av en eller annan anledning brutit ihop längs vägen. Loserbussen utgör därmed både samlingsplats och hjälpinsats för losers av alla de slag. Den vältränade atleten som stött på oväntat hinder får finna sig i att dela säte med den glada amatören som tagit en rövare och hoppats på flyt. I den fruktade loserbussen sitter förlorarna med cykelhjälmar och skidmössor på. Klappret som uppstår när svettiga cykelskor och skidpjäxor möter bussens hårda golv är omisskännligt. Har man en gång åkt loserbuss vill man aldrig göra det igen. Har man aldrig åkt loserbuss vet man inte vad man haft lyckan att klara sig undan.
I lördags kväll klev jag ombord på mitt livs värsta loserbuss. Slagen och sänkt, besegrad och besviken.
~ ~ ~
AIK kom till Skellefteå med förhoppningar om final. Vi som tog bussen upp från Stockholm likaså. Men Gnaget kom egentligen aldrig riktigt nära. AIK räckte inte till den här gången. Skellefteå vann tämligen klart och jag tycker att de gjorde det fullkomligt rättvist. Sett till hela matchserien så var det ett lag som stod ut och det var tyvärr inte AIK. All respekt och hatten av till Skellefteå. Men också - och framförallt - all respekt och största tack till AIK.
Mitt älskade AIK. Vårt älskade AIK. Spelare, ledare och supportrar tackade varandra efter förlusten och det kändes värdigt och fint att vara på plats. Stort på alla sätt. Roger Melin med flera lämnar nu klubben och går vidare med sina liv och karriärer. Jag önskar dem alla lycka till. Vi som stod vid sidan om, vi som står vid sidan om, som stöttar och sjunger och som lämnade Skellefteå med tomma blickar men stolta hjärtan, vi blir kvar. Det är vi som har varit, som är och förblir Allmänna Idrottsklubben.
En dag som denna tänker jag särskilt på Eddie the Kolsäck, min vän och kumpan sedan försäsongen 2010. Jag tänker på den där Mary, som fick mig att planera om påsken och byta baconbryneri i Blåsut mot bussbryderi i Byske. Jag tänker på Prozac, som precis som en annan är alldeles för rutinerad och raffinerad för att inte komma ihåg att ta med sig både tandborste och tandkräm från bussen till arenan. Och jag tänker förstås på Greken. The one and only. Bussen till Byske var packad och klar och Greken var som bussen.
Naturligtvis tänker jag också på farsan Baloo och min lille grabb. Säsongen är över men snart kommer det en ny. Tre generationer hockeygnagare ser fram emot nya matcher, mazariner och mål.
Jag vill även skicka en hälsning ca 80 mil norrut. I Skellefteå mötte jag Plissken. Till dig gick mina tankar när jag tidigt igår morse tog vägen hem från tunnelbanan förbi Hovet. Jag tror att jag förlorade en finalbiljett men vann en vän. Que sera sera...
När jag var blott en liten grabb
fråga jag farsan; vad ska jag bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Farsan sa fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
När jag var ung så blev jag kär
Jag fråga gumman; hur ska det gå
Finns det regnbågar, dag efter dag
Gumman min sa som så:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Vi går den väg vi vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
Nu har jag mig en liten grabb
Han frågar farsan; hur ska det bli
Kommer jag bli snygg, smart och subtil
Jag svarar fördomsfri:
Que sera sera
Vi håller på AIK
Du går den väg du vill gå
Que sera sera
Vi är AIK
fredag 6 april 2012
(What's The Story) Morning Glory?
Det är morgonen efter kvällen som blev bättre än jag innerst inne hade vågat tro.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
Ärligt talat hade jag inga större förhoppningar inför match sex. Det är bara en siffra, tänkte jag på vägen upp mot Hovet. Min vän Greken däremot trodde som alltid på både ribba, scora och en nätt liten vinst. Bra ödds, sa han och visade upp en rosa lapp med nåt slags handikapp på. Han hade redan halva inne. Enligt Greken skulle Gnaget vinna med minst två mål. Jag sa: Vi får hoppas på Dicken och Bång och att Rosén kliver fram som den matchvinnare han är.
Det blev så klart ett magiskt tyck på Hovet. Som alltid när AIK spelar slutspel. Gårdagskvällen slog nåt slags rekord tror jag. Folk stod tidigt upp och sjöng, överallt, gammal som ung, klackfolk som sittplatsfetton. Det låg en desperation i luften och den spred sig som en löpeld. Själv gjorde jag mitt bästa för att bidra till den underbara stämningen. Redan en bit in i andra perioden hade jag tappat rösten. Men den kom tillbaka. Precis som AIK efter 2-8 i Skellefteå. Precis som Viktor Fasth och Robert Rosén.
AIK behövde lite tid på sig för att vakna, vakna. AIK behövde lite tid på sig att uppbåda kraft och mod. När laget väl samlat sig och när vi på läktaren gjort allt för att ingjuta tro, hopp och kärlek i våra svartgula iskrigare, så fanns det ingen annan väg för spelarna att vandra än den som leder till seger och sjunde avgörande semifinal. Vårt stolta AIK gick framåt, framåt, till ljudet av sina favoritramsor och sånger. Och Viktor Fasth var Viktor Fasth igen och Robert Rosén visade sällsam kyla och klass. Det var mål som förtjänade sina vrål.
Tomorrow never knows what it doesn't know too soon, sjunger Liam Gallagher och precis så är det. Vad morgondagen har i sitt sköte vete fan men det är AIK som har ödet i sina händer. Det är AIK som bestämmer hur det ska gå. Fram till i morgon klockan 15.00 räknar jag timmar och minuter. Jag tror att vi är några stycken som inte kommer att bli människor igen förrän den här matchserien är över och förbi. Sedan slutsignalen ljöd igår är vi gnagare på heltid.
Det blir en lång fredags färd mot lördag. En lång väntan som man nog gör bäst i att spendera i stillhet och frid. En gång i tiden var det kutym att klä sig i svart just den här dagen. Av sorg och sympati med frälsaren himself. För en sån som jag är det förenat med god gammal vana att klä sig i svart alla dagar i veckan. Av glädje och stolthet över världens bästa lag. Således sitter jag nu här vid min blogg; snygg, svart och subtil. Dock undviker jag dagen till ära alla måsten och besvär och ägnar mig istället fullt ut åt mina begär.
Kalla det gärna lidelse om ni vill. Själv kallar jag det the passion and the geist.
AIK-Skellefteå 2-1
Robert Rosén har just gjort 2-0 mot Skellefteå. Hela Hovet stormar. Och trots att alla vet att trapporna till varje pris skall hållas fria så finns det gnagare som gör som de vill när det är svårt att tiga still. Tack mästerfotograf Jesper Zerman för att du förevigade ett av de skönaste ögonblicken i mitt supporterliv. Framåt stolta AIK!onsdag 4 april 2012
Grynet & Goren
Raset i Skellefteå började redan före första nedsläpp. Det var när Lee Goren (återigen) tilläts hugga och slå på Blomdahl. Som istället för att ge tillbaka gled undan och log lite övereseende.Jag tänkte på det redan då och jag tänker på det nu. Naturligtvis avgjordes inte matchen på för-hand, men händelsen var symbo-lisk. Precis som i match tre tilläts Skellefteå, med Goren i spetsen, att i match fem göra lite som de ville med AIK. Ingen gnagare stod upp från början. Ingen gnagare visade att det här accepterar vi inte. Istället lät man sig köras över, provoceras till misstag och en rad dumma efterslängar. Självklart får man pisk om man inte är närvarande och aktiv. Självklart var Skellefteås storseger allt annat än orättvis.
Morgan Johansson och Patrik Sjöberg hade möjligen kunnat lindra blödningen men knappast hindra den. Det är faktiskt AIK:s eget ansvar att stå upp för varandra och inte ta nån skit. Fan, jag trodde att fler än jag hade lärt sig av Grynet. När AIK laddar för match mot Byske borta tycks man snarare titta på Vilse i pannkakan. Är det konstigt att Skellefteås första- och andralina ser helt sjukt bra ut? Den här vilsenheten, mesigheten och ynkligheten måste bort, åt helvete, raderas, spolas ned i toaletten. Folk kan klaga på domarna hur mycket de vill, i slutändan är det AIK och endast AIK som har ansvar för hur man agerar när det hettar till på isen. Allt gnäll på domarna som allehanda gnagare spytt ur sig sedan igår kväll får oss bara att framstå som losers.
Man kan inte fega sig fram till en SM-final. Förhoppningsvis har alla förstått det nu. Livlinorna har tagit slut.
¤ ¤ ¤
Avslutar kvällens inlägg med lite vältrimmat grälrimmat sidfläsk och hopp om visad stake:
Släpp lös den inre dåren
Ge fan i domarkåren
Bereden er för båren
och grispolisen Goren!
Nu sätter vi villkoren:
Ursäkta metaforen
men som en storm om våren
skall Blomdahl ruska Goren!
Som herden saknar fåren
Som saltar'n saknar såren
Som Håkan saknar håren
skall Forsberg sakna Goren!
Ta tag i suspresåren
och dra dem ovan låren
Slit sönder pubeshåren
på taskspelaren Goren!
tisdag 3 april 2012
Berättelsen om Ikaros
Kära spelare i AIK. Här kommer ett lästips till er alla. Jag har för en gångs skull inte skrivit berättelsen själv utan helt sonika snott ett litet utdrag. Håll till godo!
"Daidalos hade varnat sin son för att flyga för nära solen. Där var det varmt och bivaxet kunde smälta och vingarna gå sönder. Men när Ikaros kände hur underbart det var att flyga glömde han sin fars varningar och flög högre och högre. Till slut var han så nära solen att bivaxet smälte av värmen. Vingarna föll sönder och Ikaros störtade i havet."
Ni hittar hela berättelsen via denna länk! Där finns även tips och idéer på skojiga lekar som ni kan leka tillsammans så ni blir glada igen. Leker ni riktigt bra så finns det även en chans att ni faktiskt kommer ihåg och kanske till och med lär er något av berättelsen.
Ps. Ni kanske tycker att jag varit lat och bekväm som inte orkat skriva ihop någon egen berättelse. Det är sant. Lika sant som att ni sög fet jävla flaggstång ikväll. 8-2 i en semifinal? Avgå med segern.
Ps. Ni kanske tycker att jag varit lat och bekväm som inte orkat skriva ihop någon egen berättelse. Det är sant. Lika sant som att ni sög fet jävla flaggstång ikväll. 8-2 i en semifinal? Avgå med segern.
måndag 2 april 2012
Allegro con brio!
Jag trodde det inför match två och jag trodde det inför match fyra. Nu tror jag det inför match fem. Det här blir matchen som avgör vilket lag som till slut går till final. Fan tro't. Det är egentligen ingen mening att spekulera men jag gör det ändå. Fastän serien är lika omöjlig att förutspå som den är att förbigå. Det enda jag verkligen vet är att det lag som till slut segrar i semifinalserien kommer att göra det som en värdig och rättfärdig guldkandidat.
Skellefteå har i sina bästa stunder imponerat stort den här säsongen. Inget annat lag har enligt min subjektiva uppfattning en högre högstanivå. Ja, det skulle väl i så fall vara AIK då. När Skellefteå får upp farten och flytet är de extremt svårstoppade. Som tur är är de ojämna som få. Ungefär lika ojämna som AIK när jag tänker efter. Tänk att de tagit efter oss även på det planet. Jävla äckliga kopior alltså. Skämmes! Snart anammar de väl vår latenta form av svårartad hybris också. Om det inte redan är gjort.
Skellefteå har en förmåga att höja tempot när det verkligen behövs. De har individuellt skickliga spelare som kan göra skillnad, när som helst, hur som helst. När Skellefteå vänder spelet i mittzon går det undan. Det är ingen slump att de kommit tillbaka från tvåmålsunderlägen i två Hovet-matcher i rad. Med tanke på hur bra Skellefteå faktiskt är och vilken potential laget verkligen har så är det inte särskilt konstigt att AIK gick på pumpen i fredags.
Att Skellefteå gick på pumpen på Hovet igår säger onekligen en del om styrkan och potentialen i AIK. Precis som Skellefteå har AIK en mycket hög högstanivå. I sina bästa stunder spelar AIK en hockey som få eller inget lag i Sverige kan matcha. AIK och Skellefteå är således härligt jämna men samtidigt förfärligt ojämna. Det är de små detaljerna som avgör. Den kanske enskilt viktigaste lilla detaljen är spelet i power play respektive box play. Det är också där som jag tror att de kommande matcherna kommer att avgöras.
AIK och Skellefteå är två speciella lag med en speciell relation till varandra. Frågar ni mig så är AIK förstås lite mer speciella än Skellefteå. Så har vi också slutspelets så här långt bästa Special teams! Ser vi bara till att behålla den förstaplatsen så är chansen stor att AIK går till final.
Björn Hellberg brukar tala om det viktiga sjunde gamet. Då handlar det om tennis. Jag skulle vilja tala om den viktiga femte matchen. Nu handlar det om hockey. Jag tror att om AIK ska ta hem den här serien så är det i morgon som breaket behöver komma. Vi bröt förvisso Skellefteås hemmaplansfördel redan i match ett men Skellefteå bröt som bekant tillbaka direkt. Jag vill absolut inte ha en sjunde och avgörande match i Skellefteå. Jag vill se AIK avgöra serien på Hovet. Jag vill vara där när det händer, inte bara när det möjligen vänder.
Ödesmatch eller inte, det är frågan som från början motiverade det här inlägget. Svaret får vi tidigast på torsdag. Inför tisdagsmatchen i Skellefteå säger jag: Lossa alla bojor, livremmar och hängslen! Koppla ur och koppla på! Låt det bli hett som i helvetet och låt det bli klassiska matcher med lika klassiska hjältar! Låt det bli Blomdahl och Bång, Salle och Sampa, MacNevin och McDonell! Låt det bli Fish och Fasth, Rudan och Rosén och Dicken Liwing the dream! Låt det bli fucking jävla semifinalfest med Allmänna Idrottsklubben när den är som bäst. Släpp gnagarna loss - det är vår!
Vi ska ta dem med fart, frenesi och vigör. Vi ska ta dem med humor och härligt humör! Allegro con brio!
Skellefteå har i sina bästa stunder imponerat stort den här säsongen. Inget annat lag har enligt min subjektiva uppfattning en högre högstanivå. Ja, det skulle väl i så fall vara AIK då. När Skellefteå får upp farten och flytet är de extremt svårstoppade. Som tur är är de ojämna som få. Ungefär lika ojämna som AIK när jag tänker efter. Tänk att de tagit efter oss även på det planet. Jävla äckliga kopior alltså. Skämmes! Snart anammar de väl vår latenta form av svårartad hybris också. Om det inte redan är gjort.
Skellefteå har en förmåga att höja tempot när det verkligen behövs. De har individuellt skickliga spelare som kan göra skillnad, när som helst, hur som helst. När Skellefteå vänder spelet i mittzon går det undan. Det är ingen slump att de kommit tillbaka från tvåmålsunderlägen i två Hovet-matcher i rad. Med tanke på hur bra Skellefteå faktiskt är och vilken potential laget verkligen har så är det inte särskilt konstigt att AIK gick på pumpen i fredags.
Att Skellefteå gick på pumpen på Hovet igår säger onekligen en del om styrkan och potentialen i AIK. Precis som Skellefteå har AIK en mycket hög högstanivå. I sina bästa stunder spelar AIK en hockey som få eller inget lag i Sverige kan matcha. AIK och Skellefteå är således härligt jämna men samtidigt förfärligt ojämna. Det är de små detaljerna som avgör. Den kanske enskilt viktigaste lilla detaljen är spelet i power play respektive box play. Det är också där som jag tror att de kommande matcherna kommer att avgöras.
AIK och Skellefteå är två speciella lag med en speciell relation till varandra. Frågar ni mig så är AIK förstås lite mer speciella än Skellefteå. Så har vi också slutspelets så här långt bästa Special teams! Ser vi bara till att behålla den förstaplatsen så är chansen stor att AIK går till final.
Björn Hellberg brukar tala om det viktiga sjunde gamet. Då handlar det om tennis. Jag skulle vilja tala om den viktiga femte matchen. Nu handlar det om hockey. Jag tror att om AIK ska ta hem den här serien så är det i morgon som breaket behöver komma. Vi bröt förvisso Skellefteås hemmaplansfördel redan i match ett men Skellefteå bröt som bekant tillbaka direkt. Jag vill absolut inte ha en sjunde och avgörande match i Skellefteå. Jag vill se AIK avgöra serien på Hovet. Jag vill vara där när det händer, inte bara när det möjligen vänder.
Ödesmatch eller inte, det är frågan som från början motiverade det här inlägget. Svaret får vi tidigast på torsdag. Inför tisdagsmatchen i Skellefteå säger jag: Lossa alla bojor, livremmar och hängslen! Koppla ur och koppla på! Låt det bli hett som i helvetet och låt det bli klassiska matcher med lika klassiska hjältar! Låt det bli Blomdahl och Bång, Salle och Sampa, MacNevin och McDonell! Låt det bli Fish och Fasth, Rudan och Rosén och Dicken Liwing the dream! Låt det bli fucking jävla semifinalfest med Allmänna Idrottsklubben när den är som bäst. Släpp gnagarna loss - det är vår!
Vi ska ta dem med fart, frenesi och vigör. Vi ska ta dem med humor och härligt humör! Allegro con brio!
söndag 1 april 2012
Framåt stolta AIK
De La Rose igår, Rosén idag. Vem gör min kväll i morgon, Tomas Ros?
Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.
Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.
Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.
Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.
Vi var sämre än Väsby i förrgår. Ikväll var vi bättre än Skellefteå. Det blev AIK mot Joacim Eriksson i tredje perioden och efter 15 minuter utan mål förstod jag varför SAIK-spelarna och deras fans tjattrat om Eriksson hela säsongen. De säger att han är minst lika bra som Viktor Fasth och visst är Pukkplokks-Jokke duktig. Precis som Fasth har han förmågan att spika igen när matcherna står och väger och är på väg att väga över till fördel för motståndarlaget. Precis som Fasth är han mänsklig. Inte ens en glimrande keeper kan hindra ett lokomotiv. Inte ens Fasth. Inte ens Eriksson.
Tuff, tuff, tuff lät det när tåget gick och när Gnaget spelade som på räls och såg laget köra över jaget.
Josh MacNevin har gett mig gråa hår under säsongen. I slutspelet har han gått från bänkad till bättre än de flesta. Jag tycker han var bäst av alla på isen ikväll. Han gör ett jättemisstag som bäddar förr Skellefteås kvitteringsmål. Där blir han övermodig och straffas med en klockren höfttackling. Direkt efteråt såg han knäckt ut i båset. Ett par minuter senare var han dock tillbaka i spel. Och som han var tillbaka! Josh visade vägen matchen igenom genom att våga, våga, våga och lita på sig själv och sin förmåga till 100 procent. Med mod och vilja, kunnande och hjärta klev han fram när det behövdes som allra mest. Jag blev imponerad av MacNevin ikväll. Det var länge sedan jag såg en enskild AIK-spelare ta så stort ansvar på isen. Josh om någon förtjänade den här segern.
Det är 2-2 i matcher i en semifinalserie som är omöjlig att tippa. Jag trodde att AIK skulle vara bra ikväll men att Skellefteå ändå skulle bli för svåra. Ibland finns det inget skönare än att konstatera hur lite man egentligen vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)