torsdag 20 oktober 2011

Överallt (men inte på Hovet)

Det har väl knappast undgått någon med lite hockey i blodet att AIK lockar fett mycket publik nuförtiden. Det är rena partystämningen på Hovet i år. Man får akta sig i periodpauserna, risken för att man ska bli omkullsprungen av hockeysugna gnagare är stor så stor. Kaffet och mazarinen bör man inhandla innan perioden tagit slut om man vill hinna få det goda i kroppen innan zebran släpper pucken igen. För att inte tala om den prisvärda korven. Måste man urinera så får man stå i milsvida köer (om man inte gör som Boris och snällt frågar tjocka Bosse om det går för sig att pinka i kors). Ja jävlar, vad det är livat på Hovet. I tredje perioden mot Växjö kunde man sånär höra en klubbnål falla. Så pass skön och uppiskad stämning var det.

Det är bra drag, brukar jag säga till Baloo när det är packat som värst. Ja, verkligen, brukar han svara uppgivet.

Det mest upprörande med höstens publika fiaskon är inte att Hovet gapar ilsket tomt. Eller att AIK:s spelare (och ledare) genom sitt emellanåt bedrövligt passiva uppträdande på isen (och i båset), till exempel senast mot Växjö, gör sitt bästa för att inte locka folk till matcherna. Det mest upprörande är inte heller att alla de gnagare som är jävligt sugna på att se hockey så fort det vankas derby eller slutspel inte dyker upp under de minst lika viktiga seriematcherna mot till exempel Frölunda, Luleå och Skellefteå. Nä, det allra mest upprörande, kära läsare, är att min grånade vän och kamrat Greken håller sig undan. Det gör mig ledsen och besviken. Därför får han nu klä skott för min frustration:

Faan Greken, fattar du inte att jag saknar dig på matcherna? Fattar du inte att Bång och kompani skriker efter ditt stöd. Fattar du inte att zebran behöver en grekisk blåslampa i röven för att börja agera hemmadomare som sig bör? Det här håller inte. Börjar du inte göra mig sällskap på matcherna snart så kommer det att gå åt helvete alltihop. Här försöker AIK växa i kostymen och så är du inte här och matar på. Som det ser ut just nu så håller AIK - snarare än att växa sig stora och starka - på att krympa till en liten kotte utan sprutt. Den drar ofrivilligt ihop sig. Det blir som när man tvångsdoppar en uppstånden åderpåle i ett vinterbad. Vaken är livsfarlig! Gnaget är under isen! Greken, hör du mig...?

Nä, det är inte Greken som ska hängas. Men faktum är att om inte fler AIK:are börjar visa hjärta och intresse för hockeyn så kommer klubbens tillvaro i Elitserien att än en gång bli kortvarig. Det håller inte i längden att snitta ca 4000 pers per match (hemmaderbyn borträknade). Det håller inte att hålla hov inför de närmast sörjande och några till. Storsatsande klubbar med publik i ryggen knackar på dörren. Växjö är redan på väg att etablera sig i finrummet. Malmö står troligen på tur. Om AIK ska kunna hävda sig i konkurrensen så måste man helt enkelt bli bättre på att locka folk. För det ena ger det andra; publik ger sponsorer som ger pengar som ger spelare som i sin tur ger ännu mer publik. Och så vidare. Det behöver man inte vara Einstein för att förstå även om det ibland kan behövas en liten reminder. Vi är alla en del av soppan, som faktiskt blir bättre ju fler som är med och kryddar den.

Hur AIK ska bära sig åt för att locka ny och gammal publik till Hovet vet jag inte. Boris sitter inte på några enkla lösningar. Men en sak tror jag är elementär: AIK Ishockey behöver bli bättre på att i dialog med de organiserade supportrarna styra upp evenemangen. VIP och säsonskortsinnehavare i all ära men det är inte vi som skapar tryck och större efterfrågan. Det är inte vi som får unga, hungriga fans att vallfärda till Hovet. Fråga inte bara vad supportrarna kan göra för AIK, fråga också vad AIK kan göra för supportrarna.

Grejen med såna som jag är ju att vi går på hockey oavsett vilka kampanjer eller erbjudanden som presenteras. Intresset finns redan där och förståelsen för folk som inte gillar hockey är det inte alltid så väl ställt med. Jag är alltså ett enkelt hockeypucko som har fullt upp med att försöka finansiera mitt eget årskort. Jag vet förstås att AIK jobbar på att marknadsföra sig och att man verkligen försöker dra folk till matcherna. Problemet är att det går väldigt trögt. Och med framtida poliskonstnader så kommer det att bli ännu värre. Priserna kommer att stiga, ännu färre kommer att anse sig ha råd att gå på hockey. (Det är för övrigt dyrt som det är redan idag.) Men om det överhuvudtaget ska bli lönsamt för AIK att spela så kallade högriskmatcher inför publik framöver så krävs det större uppslutning överlag. Ett fullsatt Globen mot Dif må vara hett och efterlängtat, men det får inte kosta mer än det smakar.

Jag är tyvärr varken välbärgad eller särskilt inflytelserik och mitt nätverk är allt annat än stort. Någon supporterklubbsgnagare har jag aldrig varit, kommer sannolikt heller aldrig att bli. Mitt blygsamma bidrag till ett ökat intresse och fler sålda biljetter kommer därför även fortsättningsvis att bestå av inlägg som detta. Men om jag med min blogg kan bidra till att åtminstone en grek eller två känner sig lite mera manade att besöka Hovet för att en aning mer frekvent än tidigare se Gnaget spela hockey så är det naturligtvis bättre än ingenting. Som man brukar säga: Många bäckar små bildar AIK.

onsdag 19 oktober 2011

Efter AIK - Växjö

AIK


Det regn som sakta faller här i stan gör husen grå
Neonljusen de speglar sig i asfalten den blå
Och zebran signalerar och utvisar Daniel Bång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill lyss till Golden Hill
Och stå upp i en segersång
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på neon och betong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

I staden här studerar jag, här har jag min praktik
Här har jag mitt gnagarsällskap, min marknad, min musik
Jag talar om min arvedel, mitt lag och min säsong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om man gärna vill slippa imbecill
Gratisätare med jargong
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på polis och batong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Här bloggar jag om kärleken i stora runda ord
Här blottar jag mitt hjärta som är svart som åkerns jord
Och andra kinden vänder jag till i min ljugarsång
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Om ens hjärna slår till med önskan och vill
Göra slut med en klagosång
Och om man älskar Hovets grindar
Men är trött på denna följetong
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

tisdag 18 oktober 2011

Ballad om hundra år
















Janne Karlsson är välbekant,
mången gång har han nån förbannat.
Och om allt han har sagt är sant
är han en så upptagen man,
att han knappast kan ha tid till annat.
Han har sagt mer än en man förmår,
fast även han har Hovet stannat,
men vad gör det om hundra år? Sicket original

måndag 17 oktober 2011

Snutbeslut

Om man vill verka resolut
så bör man nog inte ta beslut
som får en framstå som helt slut
i huvudet och i akut
behov av hjälp via tribut
Ty den som råkar illa ut
kan komma att slå helt bakut
och råka lägga ord i trut
som han höll inne med förut:

För kärleken till spelet

Det var dagen då the one and only Kenny Pavey tog ett känslosamt farväl av Råsundas publik och jag var inte där. Det skäms jag inte ett dugg för. Livet förändras och prioriteringarna därmed.

Det handlar om att prioritera. Prioritera, prioritera, prioritera, som Elling säger till sin kompis Kjell-Bjarne i en underbar scen i den här filmen. Jag har suttit och stått på Råsunda tillräckligt många gånger genom åren för att förstå varför en eftemiddag på Ritorp kan te sig både trevligare, roligare och betydligt mer spännande än en dito på södra sitt. Idag tog AIK:s J20-lag emot Leksand på Ritorp. Jag var där. Min lille grabb var där. Bosse Berglund, Mats Thelin och Anders Gozzi var också där. Och min vän Eddie var där, icke att förglömma. Jag vill påstå att han är en av AIK Hockeys största och mest inbitna supportrar. Dessutom utrustad med läsplatta. Under försäsongen gav han mig ett baconlypsyl i present. Bara en sån sak.

Det skönaste med att se på J20, om ni frågar Boris, är att man inte behöver bli så jävla nervös. Elitserien är ju annars lite grann som en enda lång pärs. Visserligen härlig på många sätt men inte desto mindre jobbig. Varenda pinne är av vikt, mer eller mindre varenda match ger upphov till magont och frustration. Jag njuter och lider mig igenom matcherna. Drömmen om slutspel och avgörande final är lika stor som mardrömmen om botten och upprörande kval. Så är det nu inte riktigt med J20. J20 är naturligtvis också viktiga matcher, inte minst för de direkt inblandade, men för en annan är det inte riktigt viktiga matcher. J20 är mer att skåda framtiden, att se frisk och frejdig, fartfylld hockey. Det är att se hockey som ger hopp om en ljus morgondag. För AIK men också för hockeyn i stort.

Ska jag vara helt ärlig så såg jag inte sådär jättemycket av dagens match. Det fanns ju så mycket annat roligt att ägna sig åt. Leksands buss till exempel, vit och blå och med ett STORT märke på. Och så fanns det hockeymål som man kunde leka Viktor Fasth i. Och så cafeterian så klart. Där kunde man fika och se på hockey på en och samma gång och om man mot förmodan tröttnade på liret kunde man närsomhelst dansa en spontan AIK-dans inför övriga lättroade gäster. Musiken i spelavbrotten inbjöd till uppvisning. Och om man tröttnade på att pausen aldrig ville ta slut mellan andra och tredje perioden så kunde man för all del gå in i hallen intill och se Solna HC - i dräkter som på pricken med undantag för loggan liknar Philadelphia Flyers - spela träningsmatch mot Stortorparna.

Ja, det fanns mycket spännande att upptäcka i och omkring Ritorps ishall denna soliga, vackra höstsöndag. Tillräckligt mycket för att göra en fotbollsmatch på Råsunda tämligen ointressant.

Men hur gick det i matchen då? Jovars, AIK vann över Leksand med 4-3 efter förlängning. Dessförinnan hade de svartgula grabbarna, tack vare en imponerande uppryckning i tredje perioden, hämtat in ett tvåmålsunderläge. I hallen trängdes fans med föräldrar, NHL-scouter med lovande junisar fjunisar, gnagare med leksingar. Där var ett hundratal hockeytokiga människor, alla med olika bakgrund och olika typer av koppling till lagen och spelarna som gjorde upp på isen. Vi var alla där för att se hockeyns framtid. Och för att kärleken till detta underbara spel är större än vad många AIK:are som sällan eller aldrig sätter sin fot på Hovet någonsin kommer att förstå.


Läs även:
Svängom med masar

lördag 15 oktober 2011

15 oktober

Vid chiffonjéklaffen en jämngrå kväll.

*

I en av smålådorna hittade jag nyss en liten bloggpost, i vilken det stod skrivet några ord med min egen sköna stajl, sådan den var för ett antal år sedan - för varje bloggares stajl förändras oavbrutet, en liten smula varje år, kanske omärkligt för honom själv, men ändå lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna och själen samt den ständigt återkommande ballefjongen.

Det stod skrivet:

"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har snott?

Minns inte.

*

De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta på min plats på Hovet och höra AIK-sångerna från klacken för att känna ett fett om än visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över våra motståndare och låta kröna kvällen med ett mål i tom kasse.

Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann pucken? Isidor uppfann AIK och trettio år senare började AIK spela hockey, men vem uppfann pucken? Vem uppfann klubban? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på Håkan: Loob, numera karlstatös. Han kokade kaffet lila. - Och den drummeln som satte första kassen i Jönsköping för att gnagarna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står mig veterligen än och flinar i fejan på Fasth.

*

Han vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Han vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

*

Läs även: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

fredag 14 oktober 2011

Snoppmätartävlingen

Hej och hå, stå på tå
Sikta, ladda, skjut från blå
Hej och hå, kämpa på
Dikta, sladda, låt det gå

* * *

Idag tog jag en liten promenix upp till hockeyförbundets gröna hus bortom Globen. Där jobbar en kille som jag känner. Han är bra på mätningar och uträkningar av olika slag. Han hälsade glatt och sa: Nämen tjenare Boris, är du ute och spatserar igen. Japp, sa jag och halade fram den. Jag tänkte att jag skulle utmana dig på en liten snoppmätartävling. Det var ju så länge sen. Min bekant blev förstås lite paff. Det är inte varje dag man blir utmanad på duell nuförtiden. Min framfusighet till trots; efter ett par sekunder fick han ordning på hakan som han alldeles nyss tappat. Han tog sig an utmaningen som en man. Or as we say in Sweden: as a man. Liksom en annan lät han således sin lille vän möta dagens ljus.

Tävlingen var snart igång. Där stod vi nu, två välpolerade bohemer med kalsingarna på halvstång. Man mot man på ett möblerat kontor i Johanneshov. Stämningen var plötsligt allt annat än uppsluppen.

Det blev en holmgång som hette duga. Min välhängde kombattant inledde tämligen starkt, det svängde och slängde i grenverket. Uppmuntrad av sin i sammanhanget relativa manlighet tittade han malligt på mig och mitt i jämförelse blygsamma underjag. Han flinade sturskt. Jag tänkte: Om jag inte gör nåt snart så blir det torsk och förnedring av det här. Jag måste upp, upp, upp i banan. Jag testade med en skön och springsteensk trudelutt. Come on up for the rising, nynnade jag för mig själv. Men det funkade ju inte. Desperat började jag därför att leta i minnet efter gamla kärlekar. Plötsligt kom jag att tänka på Pernilla Wahlgren och låten Tänk att få vakna. Med ens väcktes den nödvändiga och efterlängtade lusten. Boris blev Bångus, brunstig och grann. Min medtävlare fick i ett slag se sig akterseglad med flera millimeter.

Jag höll stånd och stod på. Och efter en "visuell bedömning" kunde vi enas om ett resultat: Min pille var större än förbundspolarens snille.

* * *

Hej och hå, hög nivå
Får en känna viss åtrå
Hej och hå, stora små
Står upp för vårt AIK

* * *

Läs mer om "visuella bedömningar" i Sportbladet. Tidningen för oss som tycker att verkligheten ibland överträffar dikten.

Tack Sportbladet

AIK Fasth


Mannen som kommenterade gårdagens match mellan Växjö och AIK hade uppenbarligen ägnat eftermiddagen åt att lära in ett nytt och fräscht ord. Typ varje gång som vår Viktor sög åt sig en puck i Vida Arena sa han: "Och pucken går rakt upp i kombinatet på Fasth."

Black Boris vill inte vara sämre. Härmed vill jag framföra ett tack till Sportbladet. Tack för att ni hjälper mig att utveckla mitt språk. Och tack för att ni ger mig verktyg och material som möjliggör ett skönt och fortsatt innovativt bloggande. Abrahamsson och Ros: I love you!

En kombination av figur och format
En presentation av lösryckta citat
En innovation som ger upphov till prat
En komposition som kallas kombinat

torsdag 13 oktober 2011

Växjö Fakers

Försöker komma på något mustigt och lustigt och lagom elakt att skriva om Växjö Lakers inför kvällens match. Men det knyter sig.

Här har vi en nykomling som inte bara har tagit sig upp i smöret på ett sätt som åtminstone i vissa avseenden påminner om den resa som Gnaget gjort. De historiska parallellerna lyser naturligtvis med sin frånvaro, även om både Växjö och AIK på senare år har rest sig ur konkursmässighetens djupaste dalar. Men viljan att ta steget, att utvecklas och växa i den så berömda och frekvent omtalade elitserie-kostymen är välbekant. Växjö har tacklat säsongsinledningen med den äran. Som väntat, om nån frågar Boris. Frågan är förstås om de ska hålla hela vägen. Den enda slutsatsen man kan dra just nu är att de har gjort det bra. Hittills. Bättre än AIK så här långt, både sett till Gnagets insats under hösten i fjol och i år. Men att för den sakens skull kalla Växjö Lakers för ett kanonlag vore kanske att ta i.

* * *

Så här skrev jag om Växjö Lakers i BB:s elitserietips 2011/12 som publicerades för idag exakt en månad sedan:

11. Växjö
Börjar bra och är på slutspelsplats efter halva serien. Sedan rasar det. Mycket mål i baken, allt färre framåt. Janne Karlsson får ett par patenterade psykbryt men Växjö kvalar sig kvar till slut.
BB gillar: Janne Karlsson och Lakersbloggen.
BB ogillar: Det nya märket. För tankarna till boooring Baloos Arsenal.

* * *

Jag ser i dagsläget ingen anledning att ändra i utgångstipset ovan. Säsongen är som bekant lång och fortfarande har elitserielagen bara hunnit känna så smått på varandra. Det är inte nu som Växjö Lakers ska vara som sämst.

onsdag 12 oktober 2011

Kärleken förde oss samman

Leksands IF


Ännu en kväll i kärlekens tecken. Jag såg Leksand-Södertälje och jag såg Modo-Brynäs. Åh, som jag älskar det här spelet.

Initialt lade jag förstås fokus på eliten. Det kändes naturligast och mest rätt. Med jämna mellanrum zappade jag dock över till den så kallade gärdsgårdskanalen. Fan tro't men varenda gång som jag slog över hade det blivit mål för Leksand. Jag missade Raffl och Ryno men prickade Prestberg och Bergenström. För att inte gå miste om mera godis bestämde jag mig för att hädanefter skita i Modo och Brynäs. Man vill ju se mål va, som Håkan Södergren nog skulle ha sagt om han suttit bredvid mig i soffan. Nu stod i han i teve istället och bjöd på pausunderhållning med penna och pek. Det gäller att skjuta va. Man måste vara het va. Two shots, two shots.

Vid ställningen 3-0 till Leksand efter mindre än nio spelade minuter tog Slovenska SK timeout. Johan Strömwalls norrbottniska mansröst gjorde intryck ända hem till Borishov. Jag vet inte varför men det är något med de där männen från norr och deras bestämda lugn. De känns så karlakarliga liksom. En annan blir nästan lite till sig. Man fattar ju varför skoterraggarna stannar i byn trots att kvinnsen drar åt fjollträsk till. Jag säger bara Hans Särkijärvi, Pekka Lindmark och Johan Strömwall. Här snackar vi inte Challe och Nicke Limpsax. Nej, för helvete! Strumpan, släng dig i väggen. Här snackar vi hemkört och lingondricka, en fet jävla prilla i skinkvecket och manlighet med mycket stake.

Var var jag...?

Med Berth Idoff inbytt i kassen tog SSK nya tag. Strax därefter blev det 4-0 till Leksand. Då tänkte jag på Kringelknutten, min vän och kamrat. Hans favoriter har fått en ganska jobbig start på säsongen. På hemmaplan plockar de pinnar i parti och minut, men borta är de helt borta och kommer ständigt till korta. Kanske är det för tidigt att döma ut SSK:s chanser att slåss om en elitplats redan till våren. Men nog ser de ut att behöva minst ett år till i allsvenskan, de små liven.

Men så drog jag mig till minnes en match i november 2009. Då var det ett annat lag som gästade Leksand. Ett lag som ligger eder ödmjuke bloggare något närmare hjärtat än SSK, om man säger. Tre minuter in i andra perioden låg vi under med 4-0, men anförda av Sandberg och Bång kom vi tillbaka och tog matchen till straffar. (Dessförinnan hade Carlsson hunnit med att få på nosen i sudden.) Vi föll visserligen i straffläggningen men med flaggan i topp. (Och sedan den matchen har Carlsson aldrig mer varit sig lik - den gode Fish växte dryga halvmetern efter den förlorade fighten.) Kanske SSK kunde upprepa den magiska, gnagiska upphämtningen och bedriften?

Inte så illa pinkat. Det blev 4-1 och det blev 4-2. Jag hann ana en möjlig hemmakollaps. Sadomasochisten i mig ville ha mer.

Det blev paus och det blev ny period. Keeper Bert Idoff gjorde ingen skillnad. Leksand föll inte ihop. Istället stod de upp och slog tillbaka. Stackars SSK fick så mycket smisk. Jag började nästan misstänka att Salo gjort ett genidrag, och i smyg anlitat Hans Scheike som ny mental coach. Vad som funkar bäst på Ryno, morot eller piska, vete fan men någon form av behandling tycks han ha genomgått sedan jag senast såg grabben in action. Efter 1+1 i första fyllde han på med 1+1 i andra. Det är som jag alltid har sagt om Ryno: Han har hockeyn i blodet. Han har hockeyn i blodet!

Med 6-2 i ryggen efter två perioder kan man ju inte förlora. Särskilt inte på hemmaplan.

Så att Leksand skulle vinna stod klart inför tredje. Jag kikade så smått, samtidigt som jag läste Alfons och hemlige Mållgan för en liten kille som vägrade att somna. Återigen kom jag att tänka på Kringelknutten. Hur kul har inte han framför teven? Efter en stund kom jag på mig själv med att totalt ha glömt bort matchen mellan Modo och Brynäs. Sedan lillkillen somnat tog jag åter till fjärren. Det stod 2-2 efter två perioder. Spännande med andra ord. Men jag hade inte modet att överge Leksand-SSK. Jag menar, 6-2 är ändå bara 6-2 och hockey är som alla vet ett oberäknelig spel.

Sista tio minuterna i Tegera Arena blev emellertid ett sömnpiller. Tröttheten efter ännu en lång dag tog ut sin rätt. Matchen spelades av, jag tappade intresset. Prestberg gjorde mål med en sekund kvar och spikade därmed siffrorna till 7-2. För att inte riskera somna i soffan drog jag igång datorn och bloggade mig ett litet inlägg. Det här. Och medan jag skriver dess näst sista mening ser jag att Modo avgjort i sudden.

Allsvenskan är som en dansbandsversion av Lundell; underhållande för en stund men urtrist i längden.

Frölunda - AIK 3-2

Torsk utan Fish uti Sillstryparland

Hockey är en konstig sport. I nästan tre hela perioder satt jag och grinade över hur förtvivlat svårt AIK hade att komma in på mål och skapa chanser. Sedan sa det bara PANG två gånger om och plötsligt kände jag mig lycklig, lycklig igen.

Men det var frustrerande att sitta och glo. Hur omöjligt kan det vara liksom? Precis som mot Luleå har AIK i år oerhörda problem med att komma till mot Frölunda. Man är målkåta men impotenta. Fast man försöker så blir det nästan aldrig riktigt hett. Man kämpar, kämpar och kämpar och man sliter och rycker och drar men det är smärtsamt uddlöst och motigt mest hela tiden. Och tiden rinner iväg. Plötsligt står det förbannade matchuret på 16.45 i tredje perioden och man börjar bli desperat på riktigt. Fan, ska vi inte få scora ikväll heller?

Första perioden var ändå bra sett till spelet och laginsatsen. Men i andra satte Frölunda fart och då hamnade Gnaget på hälarna. Redan i periodens andra byte small det bakom Fasth. Dessförinnan hade Sandberg, Bång och Dicken med flera lufsat in på isen lagom slappa, sega och sena. Hemmaspelarna, som lät bli att byta, fick stå och vänta lite för länge inför en tekning i AIK:s zon. När pucken väl släpptes vann visserligen Sandberg den men därefter blev det ändå skit med allting. Frölunda låste fast pucken i zon, etablerade tryck och gjorde förstås 1-0. Trettiofyra sekunder in i andra perioden!

Jaha, tänkte jag. Det blir en sån där kväll igen. En sån där kväll när gnagarna mentalt är kvar i omklädningsrummet och låter matchen gå åt helvete. Suck och stön och aftonbön. Gonatt Gnaget. Vakna!

Naturligtvis gjorde Frölunda småningom också 2-0. Sedan hade de bud på trean. AIK skapade väl ett par halvfarliga lägen framåt men totalt sett så var insatsen kass. AIK:s andra period var faktiskt så dålig att jag övervägde att byta kanal och se på fotboll istället. Men det gjorde jag alltså inte. Istället bestämde jag mig för att bita ihop och hoppas på en vändning. Det skulle dröja till en bra bit in i tredje innan Gnaget fick utdelning. Ett powerplay, spel fem mot fyra. En uttagen målvakt, spel sex mot fyra. En Gynge i slottet - PANG! En kort stund senare: Toblerone. Keepern ut igen. Därefter en Bång i slottet, passning till Videll - PANG! Inte särskilt välförtjänt, inte särskilt rättvist, men väldigt efterlängtat och fruktansvärt skönt.

Vad som sedan hände i sudden vete fan. Plötsligt var Gnaget tillbaka i andra perioden. 1.14 på klockan, Bäckman i favoritläge: 3-2, ridå.

* * *

Sett till kvällen som helhet får man trots allt lov att vara nöjd. AIK lyckades visserligen inte vända till seger men spelarna visade moral som orkade komma tillbaka och plocka en pinne.

Och Sverige vände mot Holland.

Och Grekland vände mot Georgien.

Och på torsdag väntar Växjö i deras nya arena. Om AIK:s nummer 23 gör mål då så ska jag dansa Liwing la vida loca hela natten lång.

* * *

För övrigt så saknar jag Fish, längtar efter Kent McDonell och önskar Markus Svensson all lycka i Oskarshamn. Tack och gonatt.

måndag 10 oktober 2011

If I can dream

AIK Bremberg


Ikväll slumrade jag till framför teven. Fem minuters power nap bara så där. Innan jag vaknade av att Eilert Pilarm fick ett mål bortdömt i Läkerolen hann jag drömma en märklig dröm. Nu känner jag att jag måste blogga om min dröm. Så här drömde jag...

* * *

Fredrik Bremberg och Anders Gozzi käkade middag på flott lokal och snackade fettårskontrakt. Själv satt jag på behörigt avstånd, ett par bord bort. Smyglyssnandes och drygsmaskandes en stor tallrik prima bacon. Lagom knaperstekta rimmade sidfläsk.

- Det är inte mycket jag begär, viskade Bremberg. Ta mig bara till en annan sfär.

- Det är inte mycket jag kan ge, svarade Gozzi. Och varför skulle du och jag ge oss in i kärleken igen?

Bremberg nickade och såg fundersam ut.

- Ja, som om vi aldrig lärt dess lag...?

Gozzi stirrade stint.

- Äh, stopp ett tag! Lyssna nu, det är inte alls så svårt. Du får vad du vill, så det räcker till. Precis vad du vill.

Bremberg såg sig nervöst om i lokalen. Han var svettig och blank.

- Men det strider helt mot människans natur...

- Inte alls, sa Gozzi. Tvärtom, det är ett misstag alltihop. Det är snålfeghetens vals som befalls.

Vår sportchef bad kyparen om notan innan han fortsatte.

- Men det behövs inte ens nån tänkare för att räkna ut att ingenting är enklare. Du får vad du vill...

- ...så det räcker till?

- Precis vad du vill.

Bremberg gned hakspetsen röd. Han funderade och kände efter. Han svepte en Ramlösa.

- Jag har inga vapen, sa han sedan. Jag är precis så naken...

- ... som du skulle vilja va?

- Om du  hörde vad jag sa.

Gozzi topsade vaxhålen och blev idel öra.

- Ja? 

Bremberg såg med ens mycket hungrig ut. Närmast desperat i vilda blicken. Men målkåt och anpassningsbar. Han hade slutat svettas nu. Gozzi bara gapade. Plötsligt reste sig Bremberg ur stolen och knäppte upp skjortans översta knappar. Han blottade sin behårade bringa, dunkade nävarna mot densamma och brast ut i rena rama King Kong-vrålet:

- GÖR MIG TILL VAD JAG VILL VAAAAAAA!

* * *

Och i samma stund så vaknade jag alltså. Jävla Eilert! Och jag som inte ens hann avgöra om det var en mardröm eller en rar dröm.

söndag 9 oktober 2011

Jailhouse rock (Elvis is alive)

Skellefteå AIK


Inte ett ont ord om Eilert Pilarm. Det är inte han som ska hånas i detta inlägg. Men eftersom Eilert är ungefär lika mycket Elvis som Skellefteå är AIK så får han finna sig i att stå modell för en liknelse. Jag medger att den haltar en aning, min liknelse. När Eilert spelade Elvis så gjorde han det alltid med charm, lekfullhet och självdistans. Något man knappast kan säga att Skellefteå gör i sina försök att leka AIK. Det var antagligen det faktum att Eilert tog sig an sin Elvis med humor, i kombination med musikaliska brister och svengelskt uttal, som fick så många att falla för honom. Eilert var (och är) något så ovanligt som en älskvärd kopia, ett äkta Elvisfan älskad av andra Elvisfans. Och the King himself log nog i sin himmel varje gång som han hörde Eilert sjunga falskt.

Ingen AIK:are älskar Skellefteå. Klubbens brist på taktkänsla och god ton, för övrigt ivrigt uppmuntrad av ett stort gäng lojala reportrar och supportrar, gör det svårt för en AIK:are att känna sympati eller respekt. Den lilla klubben från Schtaan fortsätter att likt en tondöv imitatör sjunga på samma gamla gnisslande visa. Utan minsta skam i kroppen träder de fram på historielöshetens stora scen: Det är vi som är AIK, säger de. Därefter drar de en vals för full hals, sjunger Jailhouse rock med hemkört uttal. Och kallar Elvis för Elvisp. Det är inte så konstigt att många AIK:are blir sura på gränsen till barnsligt upprörda. Det som är konstigt är att Skellefteå så ihärdigt och medvetet fortsätter att förneka sin förebild. Så skulle Eilert aldrig ha gjort.

Plötsligt kommer han ut ur garderoben, iklädd sin senaste Elvis-kostym. Han tar plats på scenen, vid mikrofonens stativ. Sedan han lyckats skruva ned micken ett par decimeter tar han ton och hävdar med bestämdhet: Elvis is alive! Jag har bara tappat rösten, rytmen och rocken. Snälla, drabbas inte av suspicious minds...

Det kändes naturligtvis skönt att tvåla dit Skellefteå på Hovet. Framförallt för att AIK verkligen behövde en seger. Men också för att det var just Skellefteå vi mötte. Det var tillbaka till grunderna, Fasth i kassen, hårt jobb, utmärkt försvarsspel, backar som spelade enkelt, forwards som tog ansvar bakåt, Steen, Rosén, Salmonsson och en hel massa gnagare därtill. Och det var ett AIK som höll ihop från start till mål. En imponerande resning efter det senaste raset.

Jag har känt oro efter debaclet mot HV71, tänkt att den matchen kanske skulle få ödesdigra konsekvenser. I natt är jag inte riktigt lika orolig. Känslan är att så länge AIK uppträder som man ska på isen så är man ett stabilt elitserielag. Svåra att slå, lätta att få över sig. Fortfarande finns det dock saker som oroar och stör. Framförallt beroendet av en frisk Fasth i form. AIK har, sedan återkomsten till Elitserien, endast tagit en trepoängare utan Fasth i kassen (Timrå hemma i januari 2011, då med Björn Bjurling mellan stolparna). Det säger inte allt men onekligen ganska mycket. Viktor Fasth är och förblir den enskilde spelare i Elitserien som betyder allra mest för sitt lag. Det är både på gott och ont för alla oss som håller på AIK.

Med Fasth i laget är vi en möjlig guldkandidat. Utan honom är vi ett av seriens mest sårbara lag.

fredag 7 oktober 2011

Skoterraggare



Raggare, raggare raggar skoterraggare
Raggare, raggare raggar skoterraggare

Ååh pojkar, nu är det så att Boris kallar er för fyllkajer och skitiga inavlade jävlar bara för ni är skoterraggare. Och då ska ni fanimej visa honom det också. Eller hur?

Jaaa, det är gott och supa pojkar!

Här så kommer ni i era fula kläder
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Ser ut som ett gäng tyska hårdingar i läder
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Ni rullar er i tjära, vi öser på med fjäder

Raggare, raggare raggar skoterraggare
Raggare, raggare raggar skoterraggare

Varje jävla fredag är det dags att drulla
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Då så ska ni ut och ragga ren och knulla
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Alla dricker hembränt och blir jättefulla
Raggare, raggare raggar skoterraggare

Om det finns nån jävel som är sensuell
ställer ni upp gratis varje fredagkväll
Ni behöver inget större ordförråd
men oftast säger ni: "Ska du ha en upp i röven?"

Genom hela lördan ekar raggartjuten
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Då så är det dags för videodomsluten
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Snart hör man er vråla över stulna struten
Raggare, raggare raggar skoterraggare

Ni kör som jävla dårar uppochner på stan
Ni skjuter skarpt från slotten och vrålar utav fan
Och en och annan jävel sätter på en ren
Sen vrålar han åt zebran: "Ska du ha en upp i röven?"

Ni är inte kloka någonstans i kroppen
Raggare, raggare raggar skoterraggare
Men akta er för Gnaget, skydda lilla snoppen
Raggare, raggare raggar skoterraggare
För vi ska dunka på er intill sista droppen

Raggare, raggare raggar skoterraggare
Raggare, raggare - va...?

* * *

Mer från ballsångshäftet: Skotterragga runt

onsdag 5 oktober 2011

Hela Sverige skrattar (och Boris med)

Igår var en sur, idag är en glad. Allvarligt talat: Kan man göra annat än skratta och skaka på skallen åt eländet?

Från 7-2 till 7-7 på dryga fem minuter och därefter straffade efter omspolning. Ja, jag säger då det. AIK:s ras mot HV på Hovet är ju egentligen inget annat än ett fett dåligt skämt. Som gnagare hade jag visserligen lätt för att hålla mig för skratt igår kväll, jag hade till och med svårt att sova inatt. Och när jag läste Janne Bengtsson i SvD i morse blev jag grinigare än grek. Men kan ni tänka er; solen steg över stan även denna dag. Och minnesbilden av HV:s gris som tacklades blank och klar av den store lille Viklund är värd att vårda.

I tunnelbanan spelades det dragspel igen och det är ju nästan alltid lika trevligt. Särskilt när man är stressad och lite sen.

På pressbyrån vid universitetet blev jag halvt hånad av en fjunig djurgårdare med ankstjärtsfrisyr. Jag tyckte mig se hur han kollade in min AIK-väska och flinade upp sig, men han sa ingenting. För en sekund drabbades jag av primitiv lust att ta tre bananer, betala för två och medelst överraskande manöver mosa dem mot babianballen. Men det gjorde jag förstås inte. Man är ju ingen sån dära huligan liksom. Istället sträckte jag ut en hand och sa grattis lillebror. Såg att ni torskade mot AIK igår. Gårdaren fattade förstås ingenting.

Sanning att säga så piggade en lunchpling till kompis Greken upp. Han bara garvade och sjöng: "Svensson till landslaget, tja la la la la la la". Nästa samtal gick till Baloo, som också hade nära till skratt.
Vi enades om att när en förlust känns mindre som än en förlust och mer som ett formidabelt fiasko är det lätt hänt att man låter humorn gå ut över humöret. Först blir man förbannad och sur men därefter går man vidare in i ett tillstånd av småskratt och uppgivenhet. Shit happens liksom. Kalla det försvarsmekanismer. För min del blir i alla fall ingenting bättre av att hänga läpp och idka depp. På't igen bara!

Ju mer jag tänker på gårdagens märkliga match, desto mer inser jag hur komisk den måste ha tett sig för utomstående betraktare.

Folk måste ju ha fått magknip av skratt-och-fnatt-attacker. En och annan sportfåne flinade (och flinar) så klart lite extra för att det var just AIK som fick däng. Det hör till. Så är det när man är storklubb, om än utan storpublik. Som gnagare får man lov att acceptera att det tycks och tänks om vårt lag, våra spelare och supportrar både här och där och i bondesfär. Det är på gott och ont och man ska inte klaga. Se det som ett bevis för vår storhet och betydelse istället. Och säg så här: Hur hade det låtit från mig och allehanda AIK:are om det hade varit Skansen eller något annat brödgäng som tappat taget likt gårdagens Gnaget?

Nä, man kan inte gå omkring och ta sig själv på fullaste allvar precis hela tiden. Ska man flina åt andra måste man också kunna skratta åt sig själv. Vi snackar humor och humör här. Humor och humör...

* * *

När jag vid middagstid kände mig lite ledsen över gårdagen gick jag ut på balkongen och vädrade höstluft. Som alltid numera fick jag se bygget bortom brajland. Med denna bild säger jag bye bye för ikväll.

Stockholmsarenan - snart hemmaplan för ett division 1-lag nära mig.

tisdag 4 oktober 2011

Högmod går före fall

Efter kvällens historiska haveri på Hovet är det svårt att hitta de rätta orden. Men jag ska göra ett försök.

Till att börja med vill jag säga mitt hjärtas mening. Den riktar sig till samtliga spelare och ledare i dagens AIK: Ni borde skämmas!

Med känslorna avklarade övergår jag till att rationellt försöka förstå vad det var som egentligen hände. Hur kunde det hända? Varför? Och hur i helvete bär vi oss åt för att vända blad och gå vidare?

1. Högmod går före fall
AIK inleder tredje perioden med att omgående göra 7-2. I det läget tror alla, såväl spelare som ledare, att matchen är vunnen. Som en direkt följd av detta slår man av på takten, slutar att åka skridskor, slarvar i defensiven och låter HV komma till enkla avslut.

2. HV71 får vittring
Ett par billiga mål räcker för att de uträknade gästerna ska få luft under vingarna. I samma veva som HV får upp farten hamnar AIK på hälarna. Och Markus Svensson börjar darra.

3. Markus Svensson förvandlas till ett såll
Svensson pallar inte trycket i tredje perioden, tyvärr. När Gnagets försvarsspel havererar och HV radar upp lägen måste han som sista utpost kliva fram och göra räddningar. Det gör han nu inte. Tvärtom släpper han in två-tre puckar som en elitseriemålvakt normalt tar.

4. Melin/Persson blir handlingsförlamade
När Svensson släpper in sitt femte mål för kvällen (tredje på mindre än tre minuter) så är det uppenbart för de flesta som ser matchen att han har gjort sitt. Laget går på knäna, keepern är knäckt. Ett sjätte och sjunde mål ligger i luften. I detta läge väljer tränarna att inte byta målvakt. Anledningen till denna förödande passivitet torde vara att Svensson (felaktigt som jag ser det) blev utbytt efter den första perioden i Linköping. Då tyckte tränarna synd om honom som inte fick någon hjälp av sina utespelare. För att inte sänka Svensson fullständigt väljer man ikväll att låta honom bli i kassen. Naturligtvis med resultatet att Svensson blir just totalsänkt.

* * *

Med bättre fingertoppskänsla hade AIK:s tränare antagligen kunnat undvika kvällens debacle. Grunden till detta monumentala fiasko och för andrekeeper Svensson katastrofala nederlag tror jag lades i den första periodpausen i Linköping.

Men det var inte bara det klena målvaktsspelet som fällde AIK ikväll. Det var det klena målvaktsspelet i kombination med utespelarnas brist på ödmjukhet och tränarnas passivitet som gav HV71 chansen att komma in i matchen och slutligen vända den.

Tyvärr tror jag att det dröjer innan vi ser Svensson i AIK-kassen igen. Jag skriver tyvärr eftersom jag fortfarande är övertygad om att han i grund och botten är en lovande målvakt. Men tröskeln har plötsligt blivit väldigt hög. Ansvaret för den uppkomna situationen är dels hans eget, dels lagledningens. Framförallt Roger Melin och Gunnar Persson har en sak att fundera över: Har de verkligen gjort allt de kunnat för att ge Svensson en bra start i AIK?

* * *

Efter en förlust som den ikväll finns det bara en sak att göra: Samla laget i ett rum med högt i tak. Slut leden. Kom överens om att aldrig låta något liknande ske igen. Knyt nävarna, bryt ihop och kom igen.

* * *

Ny match på lördag. Må fan ta den AIK:are som inte visar hjärta då.

söndag 2 oktober 2011

En jävla massa bönder

Och Charles håller blott allsvensk klass.

Är man hockepuckad så är man. I kväll fastnade jag framför Viasat Hockey och matchen mellan bondefraktionerna Leksand och Tingsryd.

Bara det där att jag "fastnar" framför en sådan dyngmatch säger en del om mitt skruvade hockeyintresse. För en dyngmatch var det verkligen. Leksand såg förtvivlat dåliga ut i två perioder. I tredje skärpte de till sig tillräckligt för att vinna. Men inte mer. Bottenlaget Tingsryd kämpade och försökte utan att komma riktigt nära. Det är svårt att göra mål när varenda skott går en halv meter över ribban. Ett tag trodde jag att smålänningarna kommit på ett sniket sätt att massklona Johan Åkerman.

Jag glömmer aldrig den en gång i tiden upphausade ex-bajarens legendariska dumpning i en match 1995: Åkerman skulle lägga ner pucken i zon för sina svartgula lagkompisar att åka på. Tajmingen var perfekt. Det var läge för att skapa tryck. Tyvärr blev puckträffen inte lika bra. Åkerman drog upp trissan högt upp i nätet över ena sarghörnan. Det postiva med aktionen var att han åtminstone inte tappade pucken på blå och orsakade en farlig kontring, vilket han annars normalt brukade göra under sina tre säsonger i AIK.

18.00 satt jag i soffan och tänkte: Det kan väl vara kul att se hur det går för Ryno, den gamle gnagaren.

Kul...? Inte så himla visade det sig. Ryno var sig nämligen lik. I tredje perioden slafsade han bort en straff på ett sätt som fick mig att minnas alla de gånger som jag suttit på Hovet och suckat över Långe man. Till synes oinspirerad och loj gled han fram med pucken och vispade iväg ett skott med ärtbössan. Challe Berglund tyckte att Ryno visat dålig attityd under andra halva av matchen och att han därför inte borde ha fått lägga straffen. För en gångs skull höll jag med den störiga och stockholmsdryga urdjurgårdaren Charles.

Viasat Hockeys laguppställning är i sig en anledning till att aldrig aldrig vilja se AIK i HockeyAllsvenskan igen. (Jo, jag vet, det finns en del andra, tyngre vägande skäl därutöver.) Kanalen mönstrar en i mina ögon och framförallt öron ovanligt muppig expertpanel. Jag menar, Håkan Södergren, Challe Berglund, Andreas Johansson och Johan Tornberg. Vad är det för jävla skit? Fyra smatterband med mundiarré och taskiga tränarmeriter. Ge mig ett powerbreak.

Det roligaste med kvällens match var att se den unge talangen Filip Forsberg. Han kan nog bli ungefär hur bra som helst. Det tråkigaste var att höra Challe Berglund raljera över Leksands keeper, Jens Holmström. Samme målvakt som med kvällens nolla alltså har hållit tätt i två raka matcher.

* * *

En snubbe i Johanneshov
satt vaken mens lillgrabben sov
och lyssna på Challe
och tänkte: Tjockskalle!
Han harvar i dyn, tack och lov

lördag 1 oktober 2011

Bulldozer

Det är kanske inte så konstigt att hockeyn alldeles för ofta ser ut som den gör numera. Jag menar småtrist, halvfeg och försiktig och med första-handsfokus på försvarsspel.

För när ett hockeylag av idag spelar friskt och frejdigt och på ett framgångsrikt sätt maler ner sin motståndare så fokuseras det nästan alltid först och främst på laget som går på pumpen. Laget som ligger under och släpper till. Vad gör de för fel? Varför låter de sig stressas och pressas? Det går inte en periodpaus utan att expertpennorna dras fram för att i detalj avslöja defensiva brister och tillkortakommanden.

Det är som att man från hockeytyckarhåll förutsätter att en lyckad offensiv alltid och i första hand måste bero på motståndarens svaga försvarsspel. Istället för tvärtom. Tränarhockey lika med tråkhockey?

Det är rätt märkligt kan jag tycka. Och faktiskt ganska irriterande. Särskilt irriterande blir det när jag inser hur detta i grunden trista och destruktiva tänk påverkat mitt eget sätt att se på det underbara spelet kallat hockey: I samband med att min hjärna registrerar ett snyggt mål aktiveras numera per automatik fel-sökar-funktionen. Hockeypuckot letar brister i det försvarande lagets uppträdande, istället för tvärtom. Det är alltså inte längre någons förtjänst att det blir mål, det är snarare någons fel.

Måhända överdriver jag en smula med flit. Men jag tror nog att det ligger något i min iakttagelse.

* * *

Som supporter utgår man naturligtvis alltid ifrån det egna lagets insats. När Brynäs dundrar på och kör över oss i två dryga perioder ser jag således inte i första hand ett snabbt, spelskickligt lag med mästarambitioner. Jag ser ett vilset, yrvaket Gnaget med snurriga skallar i hönsgården. Det tror jag alla gnagare gör som ser matchen, såväl på plats som på teve. Men så här ett par timmar efter att den feta ladyn ylat försöker jag lyfta blicken en aning. Vad var det för match jag såg, egentligen?

Jag tror att jag såg en match mellan ett hemmalag som trampade järnet från första nedsläpp och ett bortalag som närmast hopplöst försökte freda sig från baklängesmål. Brynäs spelade med fart och finess och skapade chans på chans på chans genom ett ruggigt vasst anfallsspel. De visade klass i nästan två hela perioder. AIK å sin sida hade minst sagt svårt att hänga med i svängarna. Laget blev fast i egen zon, lyckades inte knäcka Brynäs överlägsna offensiv. I slutet av andra perioden fick Gnaget emellertid kontakt. Och i tredje kom man nära, riktigt nära en kvittering.

Men Lill-Honken var grym idag. Nästan som i gammalt gott slag. Hans lag vann välförtjänt, om än till sist med ett nödrop.

* * *

Med risk för att verka inkonsekvent i mitt eget resonerande ska jag nu blunda för våra motståndares offensiva kvaliteter för en stund och istället kortfattat gnälla på AIK:s defensiv och dåliga starter.

AIK har emellanåt stora problem i egen zon. Vi såg det i Linköping, vi såg det i Gävle. Man har fruktansvärt svårt att på ett enkelt och effektivt sätt få med sig pucken över egen blå. Särskilt svårt har AIK i början av perioderna mot lag som anfaller med hög fart. Då hamnar man på hälarna, ser närmast oförberedda och rädda ut. Vad detta beror på - mer än att laget på andra sidan är friskusflinka och bra - kan antagligen inte ens Melin svara på. Han har ju praktiserat tidiga timeouts i ett par års tid nu.

Roger Melin är känd för sitt lugn och låga tonläge. Sympatiska drag hos en försiktig general. Kanske bör han ändå fundera på att tjacka megafon. Eller en blåslampa för trögstartade rövar. För någonstans verkar det som att det brister i uppladdningen. Frågan är var?

* * *

Den tunga torsken till trots; jag vill avsluta kvällens inlägg med att lyfta fram en särskild AIK-spelare som utmärkte sig positivt idag. Alla som såg matchen torde veta vem jag syftar på. Han inledde med tre feta tacklingar i första perioden och följde upp med ett kanonläge framför mål. I slutet av andra dundrade han in trean som gav oss svartgula hoppet tillbaka.

Från kall som is till het som spis. Som Boork eller vem det var sa under tevesändningen: Bulldozern Bång!

Brynäs Tigers

Mormors favoriter kan man inte tycka illa om. För Boris är Brynäs lite grann som en släktklenod i porslin. En kitschig tiger i ett vardagsrumshörn. Något som man bryr sig lagom mycket om, vårdar så smått och håller ett öga på i smyg. Man vill inte gärna att den ska gå sönder, dyrgripen. Om en barnslig gäst på tre-fyra år sådär råkar sätta sig på den går man i spinn. Om en vuxen får för sig att kalla den ful knyter man näven i fickan och spänner blicken. Kom inte här och snacka, liksom. Tigern är en vän, ett minne ifrån länge sen. Jag är inte jätteförtjust i den men om någon jävel fick för sig att ta klenoden ifrån mig skulle jag bli galen som Greken. Ja, det skulle kännas tomt och konstigt att leva utan tigern.

Jag putsar upp den lagom till jul. Därefter får den vila, samla damm och grina illa. Sedan i somras kallar vi den Mysnäs, lillgrabben och jag. Vi diggar ränderna och stajlen, tänderna, emaljen. Färgerna, öronen, morrhåren, svansen. Det är något visst med en tiger som visar tänderna men tiger. På något suspekt sätt inger den respekt.

I familjen Boris lär man sig att vårda mormors favoriter. Ett tag tänkte vi ta bilen upp till Gävle och se Mysnäs sättas på plats på plats. Men saker kom emellan, en 40-årsfest, en massa måsten. Men det går fler tåg och säsongen är lång. Fastän jag fantiserar om att ta porslinstigern till antikrundan, få den värderad och såld en gång för alla, håller jag fast vid den som ett barn håller fast vid sin första nallebjörn. Även om det en dag som denna tar emot att säga det, så är minnet av Mysnäs en del av mitt liv. Ibland håller jag en tumme för Tigers. Ibland unnar jag dem ett trettonde guld.

Men idag får Mysnäs stryk. När kattens lek med råttan blir råttans lek med katten känner Boris ingen som helst sympati. Och mormor har sedan länge lärt sig att halvhålla på Gnaget.