måndag 28 februari 2011

Kärleken förde oss samman

Det är inte varje dag man får ett blogginlägg tillägnat sig till 25 %. Särskilt inte av en av Sveriges skönaste hockeybloggare. Men igår hände det. Jag inte bara svimmade av lycka, jag nästan dog.

En del käkar lyckopiller för att bli glada. Andra spelar in blandband. Själv bryner jag bacon och diggar musik. Det är inte bara Eddie Meduza som är AIK. AIK är också Gloria Estefan. Rhythm is gonna get you, skrev Prozac, och igår kväll tog rytmen mig i kragen, släpade mig upp ur soffan och fick mig att dansa Bång-Bång-dansen halva natten lång. När rytmen kommer och tar en, förstår ni, då kan man inte värja sig. Då känner man livet i sig och man vill bara krama hela världen och flumma ut i ett gnagiskt kosmos av svartgul kärlek.

Det är kul med Prozac. Han och jag har varsin blogg, vi sitter på varsin sida av rinken på Hovet. En gång träffades vi på en parkering i Gävle. Han hade skägg, det hade inte jag.

AIK tar emot Luleå i morgon i en ganska så viktig match. Då ska jag göra som jag brukar, klä mig i svart och gult, bli primitiv som fan och tokheja på Gnaget. Nån gång under matchen, kanske i samband med ett power break, ska jag min vana trogen skicka en blick till andra sidan rinken. Där sitter Prozac, ska jag tänka. Snart klagar han på Rudslätt. Snart sopförklarar han Zzzednik. Titta, titta, nu sitter han och spanar på den där vakten som han tycker är så sexig!

Vi ska nog ses nån gång igen. Kanske på en parkeringsplats i Gävle. Och konstatera att kärleken till Gnaget förde oss samman.

söndag 27 februari 2011

SAOL på nätet

uppdaterad version

tölp s. -en, -ar, ohyfsad mansperson
tönt s. -en, -ar (vard.) fjantig person; larvighet
töpel s. -n, töplar tjockskalle

Läs även:
Hockeyligans lösning: Ut med AIK från Hovet

lördag 26 februari 2011

Timrå - AIK 1-3 (0-0, 1-3, 0-0)

Jaha. Det gick ju bra den här gången också. Efter femte raka nollan blev det femte raka trean. Timrå passar oss uppenbarligen bättre än Färjestad. Och traditionens makt är stor som vi vet.

Jag har inte så mycket att säga om matchen. Inte mer än att det såg bra ut, att Melin/Persson med rätta lämnade twinsen och Johan Andersson utanför truppen och att ändringarna i laget föll väl ut. Steen fick till det i trio med Rudslätt och Gynge. Fasth var Fasth. Och Dicken gjorde en ny bra insats. Tärnström ser bättre och bättre ut och kanske har han en ytterligare en säsong i kroppen. Hursomhelst tycker jag att Sandberg är AIK:s bäste och viktigaste utespelare. Jag vill se honom som kapten i höst, oavsett vad som händer med Dick. Sandberg är framtiden och framtiden är vår.

Man ska inte klaga efter en viktig seger men nog hade det varit kul om Grekens önskan slagit in. Josh får sikta bättre nästa gång. Ta skydd, Pikkarainen. Pungskydd!

fredag 25 februari 2011

In i det vilda igen

Det finns inget annat lag som väcker så primitiva lustar i mig som Färjestad. Jag tycker verkligen illa om dem, de där malliga, bralliga karlsatösera med det lila extra.

Således njöt jag av att se Bångs behandling av Berglund igår. Jag satt och hoppades att någon skulle nita Nihlstorp också, knuffa Kåbergskan och peta på Pelle Prestberg. Jag fick lika många barnsliga vredesutbrott under den tredje perioden som Greken får på en hel match. Det kändes bra för stunden men med facit i hand så medger jag att det kostade mer än det smakade. Bångs fight fick fiasko till följd. Kåbergskan och Pelle Jöns fick fortsätta fjolla omkring i sina vita handskar. Och själv drog jag på mig två minuters sveda och värk efter att ha lyckats stampa mig själv på tån! Vem tror man att man är, Howlin' Greken? Jag får skärpa mig.

* * *

I kampen kring strecken blir det bara jämnare. Vi hade chansen att hålla undan men istället gav vi oss in i det vilda igen. AIK, Bångus och alla andra med. Det här kan sluta precis hur som helst. Det skulle inte förvåna mig om matchen mellan AIK-Modo (sista omgången) blir direkt avgörande. Faktiskt kan det bli så att vinnaren på Hovet den 5 mars når slutspel medan förloraren hamnar i kvalserien.

Närmast väntar i alla fall vår favoritmotståndare på bortaplan. Gnaget bör naturligtvis vinna den matchen. Alla som såg hur Brynäs pressade sönder Timrå igår vet hur AIK bör agera på lördag. Det är ingen slump att vi vunnit fyra raka mot Perras pöjker. AIK ska spela sitt spel, åka mycket skridskor, pressa timråbackarna sönder och samman och driva på mål. Josh får gärna avgöra.

* *

Kanonerna mullrar
som om kriget inte var över än
Kom så ger vi oss in
in i det vilda igen
(Ulf Lundell, 1987)

tisdag 22 februari 2011

AIK - Brynäs 4-1 (0-0, 0-0, 4-1)

En sån dag. En sån händelserik dag. Den började med en mardröm men slutade desto bättre. Tre friska pinnar och en salig väg hem.

Jag vaknade sur i morse. Sur och grinig och ilsken och det var Blomdahls fel alltihop. I mardrömmen ledde AIK över Brynäs med 2-1. Det var bara några minuter kvar av matchen. Då drog Blomdahl på sig en onödig tvåa. Naturligtvis blev det 2-2 strax därefter. Och sen torskade vi i sudden. Och sen vaknade jag alltså, sur, grinig och ilsken. Jävla Blomdahl! Inför kvällens match berättade jag för Baloo om min mardröm. Han bara skakade på huvudet som han brukar göra. Drömma mardrömmar om hockey liksom.

Efter 15.06 i tredje perioden ville jag bara grina. Två minuter, puck out. Nummer 84. Då om inte tidigare fick jag ont i magen.

* * *

Men dessförinnan hade Zzzednik vaknat till liv. Tacka Melin/Persson för det. En bit in i tredje vaskade de om i laguppställningen. Zednik fick chansen ihop med Sandberg och Bång. Och den chansen tog han. Helt otroligt egentligen. I andra periodpausen hade jag döpt om honom till Den enarmade banditen. Mannen som spelar hockey med en hand på klubban, som presterar noll men som snor åt sig stålar så det står härliga till. Efter kvällens matchavgörande mål lovar jag att inte klaga igen förrän tidigast torsdag.

Det var förstås inte bara Zednik som spelade hjälterollen på Hovet. Fasth såklart. Sandberg, alltid lika bra. Engblom naturligtvis. Vilken kväll han hade, kungen. Först hyllad med stående ovationer, sedan karriärens snyggaste mål (!) och som om det inte räckte; ett täckt skott och förbannat ont i foten. Det där är David Engblom. AIK:s meste spelare, alla kategorier. Jag får inte glömma Fredrik Carlsson. Fish. Vilket boxplay han gör i slutet av matchen. Tre mot fem, fyra mot fem. Carlsson är där och då bäst på plan. En sån klippa! En sån krigare! En av seriens mest underskattade spelare.

* * *

En sann drömmare är jag men ingen sanndrömmare. Baloo däremot, den gamle profeten. Inför tredje perioden mot Växjö i våras spådde han Lawson som matchvinnare. Inför kvällens match sa han att Zednik skulle leverera. Och Rudslätt skulle bli siste målskytt. Gubben är värre än Saida. Femtifem år ung och redan synsk. Det är inte för inte som Greken numera alltid avkräver mig experttips inför match: Vad tippar Baloo? Hur många mål? Vem avgör?

Greken ja. Han är alltid värd ett kapitel för sig. Min gamblande vän såg matchen på teve. Strax efter slutsignalen, medan jag huttrande halvsprang hemåt, levererade Greken en exklusiv liverapport från mötet Skellefteå-Södertälje. Det stod visst 3-3 när Skellefteå fick chansen i PP. Med 37 sekunder kvar gjorde Lindström mål. Greken tjöt i luren. Jag skrek på trottoaren, ljublade och sprang och hoppade och tjoade. Folk i min närhet vände sig om. De undrade väl vad det var för en dåre som släppts lös.

Det var bara jag. Salig Boris på vägen hem. Oh, my Josh!

söndag 20 februari 2011

Unavený...

Tröttare kan ingen vara
än vår lilla obrukbara

stjärna värvad vill jag lova
för att håva in och sova


fredag 18 februari 2011

Det kallas tvivel

Som en våg på havet som drivs och jagas av vinden.* Så kände jag mig i soffan igår kväll. Som Boris Tvivlaren.

Det var en första period som fick mig att vackla. Fy fan vad dåligt det var. Närmast pinsamt. AIK:s utespelare agerade som yra höns, som bräkande får utan herde och heder. Själv satt jag och kved och led och åbäkade mig som en annan mespropp. Endast räddaren i nöden höll oss kvar i matchen, iskrigande gnagare och soffcoachande gnällspikar. Viktor Fasth, vad vore säsongen utan dig? Du räddar oss i match efter match, ger oss chansen att komma tillbaka och vinna trots att vi spelar som en påse nötter. Vad vore säsongen utan dig?

Första periodpausen var hemsk. Jag pratade med Greken, klagade och gnällde och tvivlade. De är så jävla dåliga, klagade jag. Fan vad illa det ser ut. Dicken är slut! Och varför spelar inte Josh? Som om Greken satt på inside information. Jag blir patetisk när det kniper.

Det kändes befriande att se och höra Gunnar Persson inför andra. Han visade bröst och stake på en och samma gång. Blottade sig och de sina och sa som det var. Det mesta sög flaggstång (mina ord), spelarna uppträdde som skit (mina ord igen). Jag tror han fick en fråga om spelet och jag tror att han svarade att det var "bedrövligt" men jag minns inte så noga. Ibland hör man vad man vill höra. I alla fall fick Persson mig att börja hoppas igen. Och i andra perioden blev allt bättre. Gnaget kom tillbaka, tog över matchen och gjorde mål.

I tredje såg det hyfsat ut, AIK inledde bäst men ju längre det led desto försiktigare såg lagen ut att bli. Både Frölunda och AIK verkade frukta torsken. Och återigen fann jag mig tvivlandes i soffan.

Jag hade inlett matchen i stabil soffsittarställning, rakryggad och övertygad i min tro på Gnaget. Fem minuter in i första perioden övergick den där tron i tvivel. Hur i helvete skulle det gå? En bit in i andra tändes hoppets stjärna åter och därefter förde jag mig framåt, intog halvliggande ställning, framåtstupa liksom simmandes över vardagsrumsbordet. Sedan i tredje vankades det fram och tillbaka i rummet. Som en våg på havet drevs jag och jagades av vinden. Det var tro och prövningar, en försmak av kvalserien. Tvivelsutan tvivel.

När fettladyn sjöng efter 60 minuter kändes det inte alls som en befrielse, tvärtom. Jag fruktade det värsta.

Ty dessa förlängningar. Jag hatar dem. Fyra mot fyra och två lag som är livrädda för att gå bort sig. Ingen vidare kamp men desto mera kramp. På isen, i soffan, i magen. Naturligtvis blev det inget mål i förlängningen. Skulle vi bli straffade igen?  Johan Andersson tog sats och klippte in ett slagskott i krysset. Jag trodde först att han råkat missa. Sedan klev Viktor Fasth fram igen. Och så lite Sandberg mellan benen på Honken. Lill-Honken menar jag. Och så Fasth igen. Och så vann vi. Bara sådär.

Jag visste det hela tiden. Anade jag inte att vi skulle vinna kanske? Litade jag inte på AIK från början till slut? Fan tro't.

* Jak 1:6

torsdag 17 februari 2011

Belief in Bångus

Känslan inför en match. Jag tror alltid att AIK ska vinna. Fotboll, hockey, bandy, bowling... Jag tror alltid på Gnaget.

Ja, tro nu inte att jag är en sån där fan som skryter och skrävlar och gör mig till över min tro på Gnaget. Inte alls. Utåt är jag en ytterst försiktig optimist. Det händer att jag säger att jag tror att det ska bli svårt. Det händer till och med att jag tippar torsk. Men innerst inne! Innerst inne tror jag alltid på AIK. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Inför varenda match bygger jag en bro till min barnatro.

Jag trodde att AIK skulle vinna över Färjestad i semin 88. Jag trodde att AIK skulle vinna över Barcelona i Champions League 99. Jag trodde att AIK skulle vinna över Växjö i våras. I kväll tror jag förstås att AIK ska vinna i Scandinavium. Jag tror, jag tror, jag tror. Och om det går åt helvete så blir jag besviken. På AIK, på zebran, på Greken och hans förbannade öddslappar. Och förstås på mig själv och min obotliga tro.

På gnagiska under och blomdahlska dunder. På Bångus Ballerius och alla andra med. Kvällens tips: Frölunda-AIK 1-4.

onsdag 16 februari 2011

När alla vännerna gått hem

Inte ett ont ord om gårdagen. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Det är ju bara ett spel.

Jomenvisst...

Det är möjligt att jag är lite dum i huvudet men jag tycker alltså fortfarande att straffar är ett jävla påfund som är svårt att ta på allvar. Tyvärr tycks min förljugna föreställning även ha letat sig in i en och annan gnagisk tränar- och spelarskalle. För en föreställning är vad det är. Straffar är på allvar, de ger och de tar poäng. Och det handlar om poäng som i slutändan kommer att bli helt avgörande för vilka två lag som tvingas kvala.

Att se straffar som lotteri är att förminska straffarnas och den egna insatsens betydelse. Straffar är inget lotteri. Avörandet ligger ju helt i spelarnas händer. Jag tror jag börjar få in det i min tröga skalle nu. Herrarna Bång och Salmonsson med flera får gärna ta efter.

* * *

Frölunda borta i morgon. Det blir nog straffar. Jag drömmer om en klonad Gynge.

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans lag

Idag är det alla hjärtans lag. Det är en lag som har sitt ursprung i att alla lag har sin egen lag. Skulle man kunna säga.

Även de sämsta, tråkigaste och konstigaste lagen har fans med hjärtan som slår för just deras färger och märkliga märken. Således är alla hjärtans lag även Borås lag. En del fans har röda, nästan döda hjärtan. De kallar sig modoiter och tror att de håller på "The heart of hockey". Andra fans har gröna hjärtan men det där med färgen liksom skiftar. Först var de gröna och vita och sen blev de lite röda och sen blev de lila och gula och faktiskt ganska fula men nu är de alltså gröna och sköna igen. Kanske var de lila och gula en gång till däremellan men det är inte så noga räknat.

Ingen är fullständigt hjärtlös men det är skillnad på folk och folk. I staden där jag bor till exempel. Här finns det människor vars hjärtan ser ut som babianrumpor. Och så finns det människor vars hjärtan färgats av svärtan. Till sistnämnda kolsäckar hör jag. Jag har ett hjärta som är svart som synden men kantat av guld. Hej, vad det går när gnagarhjärtat slår! Det är ett prövat hjärta som dunkar i mitt  bröst. Prövat som bara den. Ibland har jag fruktat det värsta; att mitt hjärta skulle bli laglöst och tvingas ut på vägarna som ett annat vandringspris. Tur att det alltid reder sig.

Så här lagen till ära tänker jag på alla stackars bajare. Det är synd om den som är fattig och inte har något riktigt lag att helhjärtat heja på. Och jag tänker på di där tokiga masarna vars hjärtans lag verkar befinna sig långt ifrån trygga famnar och hamnar. Sjömän som de är tror jag de simmar i land till slut. Kommunens fattigvård verkar vara barmhärtigheten själv. Men att det går utför med dalalaget kan vi konstatera. Snart tvingas de spela derby utomhus till och med. Jag sär, jag sär. Jag vet nog hur det kan vara. Rätt vad det är sitter man där i lifbåten med ett sketet öskar som enda åra.

Det är inte lätt inte. Men den som föjer sitt hjärta hittar vägar hem. Det har man ju alltid hört.

lördag 12 februari 2011

Det är inte lätt inte

Jag brukar säga så lite då och då. Det är inte lätt inte. Ibland som en inledning på en längre mening. Ofta som en inledning utan mening.

Det är inte lätt inte. Att vara liten och förkyld och trött hela dagen. Att vara kämparnas konung men hosta och snora och ha det jobbigt med sig själv och sin feber. När lillpojken är sjuk så mår pappa Boris dåligt också. Man vill bara dra den där förkylningen ur Junior och slänga den på sig själv. Eller på någon annan som förtjänar den.

Det är inte lätt inte. Att sitta här och vänta på att det ska bli Gnaget igen. Jag gillar inte de här avbrotten. Landslagsturneringar suger. Om ändå Bång hade varit med. Eller Fasth. Nu sitter man i soffan och småtittar och tänker: "Varför tittar jag på det här?" Nä, det ger mig ingenting. Jag vill ha AIK, bara AIK. Jag vill ha Hovet, hockey och happy birthday to Gnaget. Jag vill ha derbykross och tomtebloss.

Etthundratjugo stycken i lakritstårtan. Det blir inte lätt inte men nog ska det kunna gå. Konditorn får väl anstränga sig lite.

Det sista gäller även Richard Zednik, som vill in i inlägget och här har ni honom. Sömnigare slovak får man leta efter. Jag försöker att se och förstå snubbens storhet men det är inte lätt inte. På tisdag förväntar jag mig därför minst ett mål, mindre gnäll på zebran och hårt jobb. Annars kan Zzzednik dra åt skogen till. Mitt tålamod börjar ta slut. Undrar vad Melin och Persson tänker och tycker, egentligen.

Tacka vet jag Rudslätt. Han har varit bra hela säsongen. Först bakåt, numera även framåt. Så har han också bäst plus/minus i laget. Plus 10 i ett bottengäng. Det är inte lätt inte.

torsdag 10 februari 2011

"DET SKA VA BÅÅÅNG I LINE UP!"

Vi brukar ju vråla så, mina jag och Baloo. Det ska va Bång i line up. Det har förstås varit lite si och så med den varan i vinter men den som väntar på något gott väntar alltid på Bång.

Det känns synnerligen fint att Daniel Bång har skrivit på för två nya år. Nu gör han Fasth, Josh och Sandberg sällskap i den nytecknande skaran. Daniel Bång - denne gigant som gör en dansant. Jag har dansat Bång-Bång-dansen på trottoarerna idag. Jag har sånär klottrat på en offentlig toalett. Jag har sjungit hans namn.
  
Min flaggstång får fjong
Det dunkar i mitt blod
Precis som när Fasth
fick min resta mast
att framkalla syndaflod


tisdag 8 februari 2011

A nöff is a nöff

Med anledning av dagens löjliga nyhet så tar jag och länkar till en sportig låt i arkivet. Och så en dikt på det. Glöm inte saltnypan...

Ser du vad jag ser
ser du en liten skit
som sitter här och ler
och grymtar med god aptit...

Säg, är det en duracellkanin
månne en råtta med munter min
ett grinigt och gnidet gnagarglin
en gris, en galt, ett svin?

Nä, det är bara en Jämtin!

söndag 6 februari 2011

Grimasch om kvällen

Det finns en lycka som dör av skratt. Det är så sant som det är sagt. Lika sant är att det antagligen är de olyckligaste hockeybloggarna som skriver de bästa och mest inspirerande inläggen.

Se på Frölundasnackaren bara. Eller Bättre Lasse på sämre humör. Kringelknutten, Jämtleksing, GurkOlle m.fl. När favoritlagen hackar som mest så knackar bloggbundisarna ner läsvärda rader som bäst. Jag antar att det är som med de stora låtskrivarna; det är svårt att skriva dunderhits om den stora lyckan. Betydligt lättare att få till det när det handlar om magplask och krossade hjärtan. För att inte tala om dassigt presterande hockeylag.

Några bloggtips:
Frölundasnacket - Med pungen i en bolltvätt
Bättre Hockey 2.0 - Fixering
Sarg Ut - Förtätad påfrestning

* * *

Jag hade tänkt mig ett inlägg om gårdagens sköna seger men den texten låter sig inte skrivas. Vissa saker måste man uppleva.

Själv kommer jag aldrig att glömma matchen. Inte så mycket för att AIK vann utan för att de gjorde det inför ögonen på en hockeytokig liten gnagis. Boris Junior gjorde sin första match på Hovet igår och vi kunde inte ha valt en bättre premiär. Hela familjen fick mersmak.

lördag 5 februari 2011

Club Zebra



Jag läser för närvarande en kurs i litteraturvetenskaplig teori och metod. Jag kan ärligt säga att det är den värsta skitkurs jag läst hittills under mina år som lärarstudent.

Det är en kurs som går ut på att läsa en massa texter skrivna av skäggiga farbröder med höga pretentioner. Fikonspråkets okrönta konungar. Texternas huvudsakliga syfte tycks vara att så svårt och snårigt som möjligt beskriva så svåra och snåriga snurrigheter som möjligt. De skäggiga farbröderna analyserar poesi, tolkar och söker förstå poesi utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier. Resultaten är lika svårtolkade som dikterna de söker förklara. Man blir matt.

* * *

Till skillnad från nämnda grubbelgubbar, som uppenbarligen tycker om att tänka stora tankar men som saknar förmåga att göra dessa tankar tillgängliga för andra än sina ryggdunkande kolleger, äger eder ödmjuke bloggare förmågan att både tänka klart och uttrycka sig begripligt för en ickeskäggig publik. Inbillar han sig åtminstone. Därför ska jag här och nu presentera en högst ovetenskaplig men förhoppningsvis lustig och mustig analys. En analys som förvisso inte fokuserar på traditionell poesi eller prosa, utan på modern musik och lundellska låttexter. Och som i all sin anspråkslöshet riktar sig till läsare med humor och humör.

Tesen är följande: Ulf Lundells dubbelabum Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11.

* *

Låt mig, för att bevisa min tes, börja med det mest uppenbara, det första man möts av som betraktare, lyssnare och fan, nämligen titeln (Club Zebra) och öppningsspåret (Fem minuter).

Club Zebra syftar naturligtvis på Gnagets och lagets fiende nummer ett, två, tre och ibland fyra: de förbannade djävla domarna. Dessa långrandiga typer som under hela säsongen har gjort sitt bästa för att förstöra för oss gnagare, som väcker sådan ilska och vanmakt, som får en i normala fall filbunkslugn Boris att brista ut i barnsliga vredesutbrott i stil med den gamle Greken. Det är nästan bevisat att domarna hatar AIK. Fråga bara vissa forumskribenter på Golden Hill.

Club Zebra är emellertid en titel med dubbla bottnar. Den syftar inte enbart på domarkåren i sig. Om så vore fallet skulle ju albumet lika gärna kunnat heta bara "Zebra". Nu har zebran dock fått ett förnamn (Club) vilket onekligen leder tankarna till olika lag. Till exempel LHC. Club Zebra kan alltså förstås som en slags symbolisk omskrivning med betydelsen "samtliga våra motståndare i serien". Titeln avser Modo, Brynäs, Djurgården och de andra elitserielagen samt hur dessa lag är i maskopi med domarkåren. Club Zebra kan därmed förstås som ett samlingsnamn för en samling lag. Kort sagt: namnet på ett samlag.

Öppningsspåret "Fem minuter" så. Man behöver inte vara skäggig och hermeneutisk för att förstå vad det handlar om: Matchstraff! Eller... vänta nu. Tänk om det inte är så enkelt. Tänk om det handlar om något helt annat. Vi måste akta oss för att falla i enkelhetens och banalitetens fällor. Allting är inte vad det vid första anblicken ser ut att vara. Kom ihåg att "Fem minuter" är skivans första spår. Kan det handla om en slags invit, en uppvärmning av subtilt slag? Tänk om "Fem minuter" i själva verket syftar på de fem sista minuterna innan Gnaget äntrar Hovets is. Låt oss syna låttextens sista rader:

Tamburinen rasslar och Elvis ber:
”Gud Fader som i himmelen är
Fyll salen till brädden nere vid vattnet där”
Tåget tjuter i dalens djup
Fångarna i fängelset bryter sej ut
Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel
Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll

Vi tar oss nu an textpartiet rad för rad. Det börjar med "Elvis". Vem är Elvis om inte kungen själv (läs: David Engblom)? Han som dog (åkte ur och tvångsdegraderades) men som i själva verket "is alive" och som sig bör spelar hemma på Hovet. Denne kung ber "Gud Fader som i himmelen är" att se till att Hovet skall fyllas till bredden med publik. "Tåget tjuter i dalens djup" handlar om tåget som tog oss med från kvalserien och allsvenskan. "Fångarna i fängelset bryter sig ut" är i sjäva verket AIK:arna som är tillbaka efter år av fångenskap i de nedre regionerna.

"Johnny och Ramona på Heartbreak Hotel" - det är inga mindre än vi supportrar. Greken, Boris och alla andra hockeygnagare vars hjärtan krossats gång på gång på gång men som trots alla missöden aldrig gett upp. Sista raden bekräftar min tes: "Det är fem minuter kvar innan vi går på ikväll". Här, om inte tidigare, blir det uppenbart för läsaren/lyssnaren vad låten verkligen handlar om. Mörkret som lägger sig över Hovet. Borgen som glöder. Laget som väntar på att göra entré. It's all about the A.I.K.

*

Och så här fortsätter det. Hela dubbelalbumet är en enda hyllning till Bång och kompani.

För att inte tråka ut er, kära läsare, och för att jag vet att ni redan nu har förstått min poäng så håller jag resten av analysen kort och koncis. Låtlistan i urval således, med korta kommentarer utifrån borisk förklaringsmodell. Preparerat med en nypa salt.

CD1

1. Fem minuter - Se ovan genomtänkta, djuplodande analys.

2. Dicks Spitfire - En låt om att vara högt flygande Dicken med målkåt blick.

4. Vackra Anita - Handlar om en snygg vakt som (enligt Prozac) jobbar matchdagar på Hovet.

5. Senare år - Om att bli gammal och seg (Dick Tärnström igen).

6. Orkney - Subtil titel som i sång blir "Orkar ni?" och riktar sig till de hårt forecheckande gnagarna Steen och Ahlström x2.

8. Levande igen - Tillbaka i smöret. Kom håg Elvis i "Fem minuter". Alive and kickin'.

9. Fyra hjul som rullar - Handlar om oss supportrar som tar bilen till Jönköping, Gävle och andra hålor för att se vårt älskade AIK.

10. Kvar där för gott - Vi är tillbaka och vi är här för att stanna. Borås däremot blir kvar i källaren - för alltid.

14. Farligt farligt, härligt härligt - Sammanfattar serielunken, striden kring strecken och livet som hockeygnagare säsongen 2010/11.


CD2

2. På den andra sidan - Står en keeper och väntar. Honom ska vi skjuta hål på.

3. Röd klänning - En sång tillägnad Niklas Sundström - Modos egen lady in red.

6. Coco - Öh, ingen aning vad den här låten handlar om faktiskt.

7. Älska med främlingen - En låt som är lite gay och som får en att vilja krama livet ur Kringelknutten.

9. Jag har jobbat för hårt - Ironisk passning till Zednik som inte heller den resulterar i mål.

10. Vi som är kvar - En sentimental sång som dels behandlar de spelare som är kvar i laget från säsongen i allsvenskan, dels de spelare som fick lämna laget men som blev kvar i allsvenskan (till exempel Ryno, Bergström och Jungbeck).

11. Club Zebra - Titelspåret. Se stycke 5-7 tidigare i inlägget.

* *

Om det efter detta mastiga mastodontinlägg mot förmodan skulle finnas någon därute som fortfarande tvivlar på att Club Zebra handlar om AIK:s hockeylag och dess spel i elitserien säsongen 2010/11 så ber jag vederbörande kontakta mig via mejl. Det går även bra att kommentera inlägget här på bloggen. Vem vet? Kanske har jag fullständigt missförstått Lundells mästerverk. Kanske handlar Club Zebra om någonting helt annat.

En källarklubb där man kan se Jolly Roger vaja, där en man kliver genom spegeln och försvinner, byter namn och slutligen träder fram, svart och rosa på en alldeles egen scen.

Fan vet.

* * *

Det här inlägget tillägnas Baloo. Han som lärt mig allt han kan om hockey och som en gång fick mig att börja lyssna på Lundell.

fredag 4 februari 2011

Tillbaka till Biblioteksgatan

Det fina med Eniro. Kartor, vägbeskrivningar, uppskattade restider. Kort och gott: allt en Boris på luffen behöver. Jag tog Paradis-Oskar i hand och gav mig ut i vida världen. "Mot Sollefteå!"

Vi går så långt som vägarna räcker, söker oss äventyr. Vandrar och vandrar. Det finns så många klokare bestyr, men vi fortsätter att gå och gå, år efter år efter år. Är det vägen till Klockrike månne, Boris är Bolle? Vi kanske vandrar åt helsefyr.

Säg mig, Paradis-Oskar, Guds rätte gök, minns du den där gången 1997? Det var sommar och sol och vägen var fri. Till Ljungskile kom vi. Minns du det? Jag sprang in på den lokala macken. "Var e arenan?" Roy och Roger bara garvade. De hade roligt åt luffaren. "Arenan", skrockade Roy. "Tja, idrottsplatsen ligger där uppe mot skogen till." Den kvällen såg vi verklighetens Åshöjden, byns enda blondiner i trendiga baddräkter från Panos. De skapade ingen vidare stämning intill den för säsongen nybyggda läktaren. Men de var ju fina att titta på. Eller var de det? Nja... AIK vann i alla fall med 3-0.

Men Sollefteå var det frågan om. Sicket lopp, sicken flopp. Resan som inte blev av. Vi tog oss en bit in i matchen men sedan stopp. Inte mycket att orda om. BB bäst på plan. Säger det mesta.

~ ~ ~

Jag har en oro och en längtan i mitt blod. Det är gnagarhjärtat som pumpar luffaren full. Jag vill va fri som en fågel men längtan binder mig fast.

Oron håller mig vaken. Man borde sova och drömma om bättre tider men hammaren slår och slår. Jag får liksom ingen ordning på mitt supporterliv. Jag vill ha balans men jag vill inte ha balans. Sans och vett rimmar illa med chans och svett. En gnagare med puckat sinne får finna sig i att vandra i ovisshet. Det ingår i dealen. Här ges inga garantier. Existentiell ångest, någon? Äh, kyss mig! Det här är livet!

Och så är det Uffe så klart. Min vandrande vän. Jag älskar dig, mannen, men ibland sjunger du mot bättre vetande. "Du behöver inte slå dig ut, det är bara att gå därifrån." Pyttsan. Ska du säga som sitter fast i din egen dröm. Nä, det blir till att göra ännu en vandring in i förvandling. Svarta ögon, läppar, tungor. Törst och aldrig stillad hunger. Tillbaka till Biblioteksgatan, bryta ihop och komma igen.

*

Jag vet var jag kommer ifrån, vet var mitt hjärta bor. Isidors röst ekar i mitt bröst: "Glöm Sollefteå, kompis. Sov på saken och vandra vidare, vidare." Hans ord är mitt lag. På lördag kysser jag Hovet.

tisdag 1 februari 2011

Odysseus

Boris, sjung om den man, som länge i skiftande öden
irrade kring, när han skoja och tjöt, och bjöd på charaden.
Många människors städer han såg och lärde dem känna,
många de lidanden voro på hav, som hans hjärta fick utstå
under hans kamp för sitt liv och för kämparnas lyckliga hemkomst.

~ ~ ~

När min andlige släkting Ulf sjunger sånger om havet, om kyssar och smek och om kärleken, kärleken, väderleken så trallar jag med men ändrar i texten. När han kysser havet kysser jag Hovet. Då är jag fri från alla hämningar. Då försvinner alla främlingar. Då är vi alla och envar, allt vi har, och vi lever här och nu i denna stund.

* * *

Min hemfärd möjliggjordes som genom ett under. Efter år av svett och slit och grusade förhoppningar fick jag chansen att återvända till min ungdoms förlovade land. Klisterbilderna och albumen, Bosse Berglund och Peter Gradin. Mördarn visade mig vägen. De gick vid min sida som ett gäng låtsaskompisar i en dröm. Som vise män, ledsagare och kamrater på supporterlivets snåriga stig. Bosse, Peter, Mats och så jag. Tillsammans skulle vi vandra genom öknen, bestiga de brantaste bergen. Vi var fyra klumpiga kameler, redo att bända upp nålsögat och pressa oss igenom. Upp och in i härligheten.

Och vi gjorde det. Vi tog oss verkligen tillbaka. Hem till min ungdoms svunna Ithaka.

~ ~ ~

Men the story goes on. Hemkomsten visade sig bara vara början, ty havet och Hovet tvingade mig snart ut på nya äventyr. Så jag gick i lag med Blomdahl och Bång och gav mig in i det vilda igen...

* * *

Ett hav utan hamnar. Kobbar och skär. I Ö-vik mötte vi cyklopen och hans gnälliga jättepolare. Fanskapen hotade att käka upp oss men vi drog en vals och straffade dem hårt.

Vi seglade vidare men hindrades tillfälligt av den klibbiga Läker-Ålen. Vidundret vaktade sitt silfverberg och slängde jänkrokar efter oss. Vi stal tre penningar innan det var dags att dra.

Sillstryparna: Läskiga, fläskiga fjäderfän med utdragen dialekt. De svärmade kring Bång och hans svarta slipover. "Go väst, go väst", sjöng de i kör. "Ge dem slipovern", sa jag till Bång och citerade GP: "Visa lite bröst!", varpå Bång blottade bringan.

Sirenerna lockade och ropade. Fyra feta damer från underjorden. Blomdahl ville slåss. Jag viskade till min vän: "Pikk a fight men sitt still i båten." Blomdahl lydde men för säkerhets skull surrade jag honom vid en mast.

*

Skylla och Charybdis, Skrbek och Chabada, Skröder och Chris Abbott. Alla ville de oss illa. Alla vill de oss illa. Strömvirvlar, stormar och piskade hav. Vi befinner oss mittoppi ett äventyr som ingen vet hur eller när det ska sluta. Kamp, kramp och helvetes kval. Båtjäveln tar in. And where did the Greken go? Ös då, för helvete, ös!

*

To be continued...?